Det här loppet kallas för ett av världens flackaste stadslopp. Sett till förra årets tider så kan det mycket väl stämma men jag var skeptisk. Är Söderköping så platt som det sägs? Och jo, visst är det platt men jag vet inte om det är till min fördel eller nackdel. Men vi börjar från början. Eftersom jag har ont i min häl så var jag faktiskt mer inställd på att inte springa alls men Alexander ville springa så vi åkte iväg. Ringde Marcus med men han var upptagen på annat håll.
Jag bestämde mig till slut för att springa. Så vi började med att hitta parkeringsplats och sedan gick vi till efteranmälan. Under tiden vi pysslade med det så gick barnklasserna. Fort ska det gå! Så roligt att se.
Toaletter fanns inne på Söderköpings kurhotell. Kändes lyxigt med handdukar att torka händerna med.
Dagens spellista anpassad efter tidigare lyssningar.
Vid startområdet såg jag två bekanta ansikten, tjejerna som driver instagramkontot @livetikrokarna, Helén och Elin. Vi har följt varandra under flera år så när jag såg dom var jag bara tvungen att gå fram och hälsa. Så kul att ses!
Till slut blev det dags för start. Jag la mig före trettio minutersballongen. Min målsättning var att komma under trettio minuter. Det där är lite ledsamt tycker jag. När jag var som bäst tränad sprang jag en mysrunda i 5,30-fart. Det är jag inte i närheten av just nu. Jag vet dock att eftersom jag haft den formen kan jag såklart komma dit igen.
Så åter till loppet. Starten gick längs med kanalen och det var så trångt. Tog kanske 500 meter innan jag kunde springa iväg i min fart. Foten kändes direkt men det var inget som blev värre så jag tänkte att jag fortsätter. Och visst är banan platt, betydligt plattare än Arenaloppet i Norrköping och Blodomloppet i Linköping. Vätskekontrollen höll jag på att missa och eftersom det var så varmt stannade jag till och hällde vatten över mig. Jag är glad över att de som jag sprang om faktiskt inte sprang om mig senare.
Banan är lite jobbig för två gånger ska man springa igenom målområdet innan man får springa in i mål. Efter dryga tre kilometer började jag känna av mina ben. Det känns lite som att benen kroknar före flåset. Jag skulle behöva få till distanspass. Det där att ligga och nöta har jag tränat alldeles för lite. Fokus är mest på intervaller och av det får man farten men att kunna ligga och mala kilometer efter kilometer har det blivit för lite av.
Väl i mål fick alla deltagare en medalj, en flaska med vatten, en poweraid och så en härlig tallrik med bland annat potatissallad och någon skinka. Det var ett trevligt lopp och jag är ganska säker på att vi kommer springa det igen.
