Dag: 8 juni 2023

En dagens tack!

Publicerad den av Hannas krypin

Ytterligare en dag är nu till ända. Sommar- och semesterkänslan har varit total. Barnen har sommarlovsfeber och jag förstår dom för jag har semesterfeber. Idag har jag:

  • Planterat mina två rosor i pallkragen. I teorin är det en jättebra idé. Vi får se hur det kommer bli i praktiken. Drömmer om att få till en riktigt fin rosbuske men det lär ju ta några år om det funkar.
  • Jag har funderat över om jag ska lösenordsskydda vissa inlägg. Inte inlägg jag redan skrivit utan kommande. Det finns saker som jag känner att jag vill skriva om men inte skriva publikt. Testade att lösenordsskydda ett inlägg och det fungerade klockrent. Om det blir så så kommer man kunna fråga om man får läsa men jag kommer förbehålla mig rätten att välja. Dessa inlägg kommer inte vara för alla.
  • Varit sur över att en kattusling använt utesoffan som toalett. Hoppas på att lukten försvinner. Hyser dock inga stora förhoppningar kring det.
  • Blivit ännu mer sur över det faktum att kommentaren som Sjuksköterskeuppropet skrivit på Lena Hallengrens post på instagram blivit bortplockad. Varför vågar de inte bemöta saklig kritik. HÄR kan du läsa inlägget med Sjuksköterskeuppropets kommentar. De är inget annat än fega!
  • Tränat pilates med Linnea, näst sista gången innan semestern. Eftersom jag har ont i höfterna ville jag ha ett pass som inte belastade mina höfter så mycket. Det tycker jag att Linnea lyckades riktigt bra med. Hon är så duktig och jag får alltid något nytt till mig. Idag kände jag mig stark!
  • Träffat M en sväng.
  • Kollat min mail ett antal gånger för att se om jag fått svaret på min tenta men nej, inte än.

Jag sprang lite

Publicerad den av Hannas krypin

I tre dagar har jag haft väldigt ont i mina höfter, särskilt på morgonen. Jag tror det blev lite för mycket med att springa blodomloppet och sedan döma match två dagar på rad. Det hindrade inte mig från att springa en snabb femma på löpbandet igår. Brukar alltid tänka att det som jag inte får mer ont av är okej att fortsätta med.

Jag tror att mina höfter, min onda mage och eksemen som jag får på mina armbågar titt som tätt hör ihop. Behöver såklart kolla upp det. Drar mig dock för att ringa till vårdcentralen då jag sällan får komma fast jag är den där personen som biter ihop och inte ringer i onödan. Ofta måste jag överdriva vilket känns helt fel. Nog om det, dagens planer är inga alls faktiskt. Jag är ledig och tänkte ta dagen som den kommer. Hur mår du?

En bitter bismak

Publicerad den av Hannas krypin

Vem tar ansvar för de som gjorde ”rätt” men nu lämnas ensamma?

Anders Tegnell slutar som statsepidemiolog och Lena Hallengren tackar för ett gott samarbete. Ärligt talat så får jag en bitter smak i munnen och av kommentarerna att döma så är det fler som tänker lika. Tonerna var hårda mot de som valde att inte ta vaccinet mot covid19. De ovaccinerade skulle sökas upp och det pratades om solidaritet. Man skulle vaccinera sig för att skydda sina nära och kära…..

Men är det bara jag som reagerar på det faktum att våra politiker bokstavligt talat lägger locket på vad gäller alla människor som blivit hårt drabbade av biverkningar från vaccinet. Hur ingen verkar vilja kännas vid det faktum att många fått sina liv förstörda. Människor som kan se en klar skillnad i sitt mående före och efter man tagit sina sprutor mot covid. Oavsett var man står politiskt, om man är röd eller blå så är det här en fråga om solidaritet. Solidaritet med de som gjorde det rätta enligt dåvarande normer och på grund av sin solidaritet och pliktkänsla kan de inte leva ett normalt liv längre.

Jag kan inte förstå hur så många är tysta, hur människor inte agerar. Av våra folkvalda politiker borde vi kräva mer, särskilt av de som gick så hårt åt de som av olika anledningen valde att avstå. Som tyckte det var en bra idé att dela upp oss i ett vi och ett dom och att göra skillnad. Jag kommer inte glömma!

Men det är klart, att erkänna och prata om det innebär ju att man tvingas erkänna att man hade fel. Eller iallafall att det inte var så säkert som det mässades om varje dag i ett par års tid. Så frågan som jag började inlägget med kräver ett svar. Vem tar ansvar och vem vågar ta upp kampen för de som följde påbudet?