Jag gillar att titta på julfilmer. Det där puttinuttiga, varma och förutsägbara tilltalar mig mer än jag har lust att erkänna. Kanske för att det är ett bra sätt att fly lite från verkligheten. I filmerna finns det alltid ett lyckligt slut, ett oväntat julmirakel och människor som på ett eller annat sätt alltid hittar tillbaka till varandra. Allt är bara så glittrigt och fint.
Men verkligheten ser inte ut på det sättet. Julen är inte bara glädje, utan också en tid då ensamheten blir extra tydlig och minnen kan bli extra tunga att bära. Konflikter från förr blossar upp och det blir bara tråkigt. Julen väcker helt klart både sorg, ångest och en känsla av utanförskap, särskilt när omgivningen förväntar sig att allt ska vara frid och fröjd.
Ibland tänker jag att julfilmerna bara visar en längtan många av oss bär på. En slags idealbild av hur det skulle kunna vara, enkelt, varmt och okomplicerat. Men det matchar sällan livet som det faktiskt ser ut. De skapar helt klart en liten bubbla där allt alltid ordnar sig.
Min egen julkänsla är rätt så obefintlig. För första gången på år känner jag inte den där längtan att fira jul. En stor ångestklump hänger över mig och det värsta är att jag inte kan göra något åt det. Men jag ska såklart rycka upp mig och ”jula” på bästa vis jag kan. Trots att hjärtat mest känns som som ett stort och ledset hål.