”Det är synd om människan”, skrev August Strindberg. Ett citat som ofta dyker upp när livet gör ont eller när tillvaron känns orättvis. Men hur sant är det egentligen? Är det alltid synd om människan, eller finns det situationer där vi faktiskt får ta ansvar för våra egna val? Där det inte är ödet, omständigheterna eller någon annan som satt oss i soppan – utan vi själva.
När jag utbildade mig inom palliativ vård fick jag lära mig skillnaden mellan empati och sympati. Att tycka synd om någon hör mer hemma i ett sympatiskt förhållningssätt. Empati å andra sidan handlar mer om att försöka förstå en annan människas situation. Förstå utan att nödvändigtvis frånta eget ansvar eller handlingsförmåga. Det här är något som fastnat hos mig.
Samtidigt är verkligheten inte så enkel som den ibland framställs. Det finns många situationer där ingen bär skuld. Olyckor händer, man kan bli sjuk. Tragiska förluster kan slå ner utan förvarning. Ingen väljer dessa livshändelser. Besluten som tas formas av erfarenheter, uppväxt och omständigheter runt omkring. Val görs sällan i ett vacuum. Det som i efterhand kan se ut ett dåligt beslut var kanske det bästa som förmåddes just då, med den kunskap och de resurser som fanns tillgängliga.
I det här tycker jag också att det finns en annan sida. Hur ofta har du hört meningen om att man är sin egen värsta fiende. Jag kan helt klart skriva under på den tanken. Det här att gång på gång göra det som inte är bra, även om man vet redan på förhand att det inte kommer bli bra. Upprepar samma mönster trots att erfarenheten borde lärt annorlunda. Att fortsätta välja ”fel” fast man vet bättre, här blir det svårare att bortse från eget ansvar. Förmågan att lära finns men används inte. Man tänker att den här gången blir det säkert annorlunda. Varför skulle resultatet bli annorlunda den tioende gången om det inte fungerat de nio tidigare gångerna. I de situationerna är det lätt att tänka att man faktiskt får skylla sig själv. Är huvudet dumt får kroppen lida på ett eller annat sätt. Det finns helt klart ett ansvar att välja hur man agerar.
I slutändan landar jag ändå i att det inte går att dra en enkel gräns mellan skuld och oskuld, offer och ansvar. Livet rymmer både sådant vi kan påverka och sådant som ligger helt utanför vår kontroll. Ibland är det synd om människan. Ibland behöver man också våga se sin egen del i det som händer. Att inte göra sig till något offer för omständigheterna.