Madeleine skrev ett riktigt intressant och tänkvärt inlägg som jag tänker spinna vidare på. Hennes inlägg fokuserar på att så fort någon väljer att göra något som avviker från normen så ska det kritiseras och letas fel. Man blir dömd och anses ha gjort felaktiga val.
Det är egentligen där jag vill börja, i vår oförmåga att ta in att alla gör olika val och att acceptera det. Det som är rätt för mig är inte det för någon annan.
I min twist av Madeleines inlägg tänkte jag börja med att fokusera lite på Agneta, barnmorskan som riskerar att bli dömd. Hennes ”allvarliga” brott är att hon assisterade vid en tvillingförlossning i hemmet. Det här med hemförlossningars vara eller icke vara har verkligen väckt stor debatt. De som är emot lyfter alla risker och framförallt utifrån sina egna upplevelser. ”Om jag inte hade varit på sjukhus så hade mitt barn dött”.
Men när man resonerar på det sättet så missar man något viktigt: man kan inte projicera sina upplevelser på andra och ta det som något allmängiltigt. Vi har alla våra egna upplevelser, erfarenheter och känslor som gör att vi fattar olika beslut. Agneta blir nästan en symbol. Inte bara för hemförlossningsdebatten, utan för vad som händer när någon kliver utanför det etablerade och vågar göra något som inte passar in i normen. Då ska det granskas, ifrågasättas och kanske bestraffas.
Jag har full förståelse för de kvinnor som väljer en hemförlossning. För dom är alternativet att föda på sjukhus värre än att få vara i sin trygga vrå i hemmet. Det är också anmärkningsvärt eftersom att vi har autonomi och självbestämmande i Sverige. Ingen inom vården kan tvinga någon till något som man inte vill. (Om man inte är under tvångsvård förstås men det är en helt annan sak.) Att välja att föda sitt barn hemma är ett val precis som att välja att föda på sjukhus är det. Om man vägt alla fördelar och nackdelar mot varandra och man ändå väljer att stå fast vid sin övertygelse vem är då exempelvis jag att kritisera det då?
Jag tänker att det här lite är ett symtom för tiden. Nåde den som vågar tänka själv och gå emot normen. När människor inte vågar tänka fritt, inte vågar fatta beslut baserade på det som känns rätt för dom så kommer vi få en otrygg generation. En generation som inte vågar stå upp för sig själv utan faller in i det trygga i att tillhöra ett sammanhang där man inte behöver synas eller ta plats. Men vad gör det med sin egen självkänsla när man går emot det man egentligen tror på?
