Kategori: Min vardag

Jag tog tag i mig själv efter en vecka med lite dålig träning igen. Det var på fruktansvärt sega ben som jag sprang mina intervaller. Fick upp ett minne på Facebook, för två år sedan sprang jag också sega intervaller, kanske är lite typiskt för december med. Dålig sömn och snaskigheter gör inte direkt underverk för formen.

I eftermiddags var vi hos Rickards pappa. Han hade lagat god mat som vi åt tillsammans och barnen fick en varsin godispåse. Efter besöket åkte vi vidare till affären för att handla lite. När vi var hos mina föräldrar i måndags testade jag pappas läsglasögon. Har ju tyckt ett tag att jag ibland ser lite suddigt på nära håll. Glasögonen gjorde faktiskt skillnad så köpte ett par glasögon som jag kan ha när jag ska läsa. Ända sedan jag var barn har jag vetat om att jag behöver glasögon när jag läser då jag är översynt men har inte tyckt att jag behöver det. Det har ju fungerat ändå men nu börjar jag bli lite äldre och tycker att jag behöver ta till de hjälpmedel som ändå finns.

Jag och Rickard satt uppe till tolv igår och tittade på första die hard-filmen och sedan gick vi över till att se den andra. Men den såg vi inte färdigt utan sängen och att få sova lockade mer. Vi såg klart filmen idag istället.

För sju år sedan skrev jag ett inlägg där jag sammanfattade min bloggs utveckling. HÄR kan du läsa det inlägget, dock utan bilder. Alla bilder följde inte med när jag flyttade mitt arkiv från Hannafialotta. Då fick jag tanken om att göra en ny sammanfattning från 2016 och framåt. Det kommer bli en blandad kompott av bloggen och om livet.

2017

• året som vi började åka till Gotland varje år.
• fortsatte träna och började komma i bättre och bättre form.
• började också få med mig spelarna på ett helt annat sätt på fotbollsplan.

2018

• jag var i mitt livs träningsform.
• jag åkte till Munchen för att göra min examination som pilatesinstruktör på matta.
• fick höra från en spelare att jag var en av de bästa domarna som de hade haft i herrar division fem.
• sprang Victorialoppet på min näst snabbaste tid. Min mysfart då är knappt min träningsfart nu.

2019

• sprang löptest som ingenting
• började äta ketogen kost som jag mådde väldigt bra på.
• konstaterade att det är riktigt tufft att lära kroppen att springa på fettenergi, Det kräver tid och engagemang som jag kände att jag inte hade.

2020

• var året då pandemin slog klorna i oss. I början var jag faktiskt rädd men ju mer jag läste desto mer insåg jag att vissa blir allvarligt sjuka medan majoriteten inte blir det.
• jag slutade mitt jobb på Kvarnbacken och började istället jobba på lungmedicin på sjukhuset.
• jag fick också äran att bli faster till världens gulligaste lille Kevin.

2021

• jag började skriva om mina tankar kring massvaccinering och ensidig rapportering.
• jag fick ta en del kritik, förväntat med tanke på dess känsliga natur.
• vi åkte till Idre och klättrade på berg med barnen, Städjan och Nipfjället.
• jag blev till och med anklagad för att bryta mot lojalitetsplikten. Efter några timmars googlande konstaterade jag att det finns ingenting som säger att jag inte får skriva mina personliga tankar på min offentliga blogg. Jag fick till och med gå in till chefen för den här personen mailade till henne om min blogg. Jag har dock en bra chef som inte la någon vikt i det alls.

2022

• Samuel flyttade hemifrån.
• jag började blogga på egen domän. Det är helt klart värt det för att få en reklamfri portal.
• Jag började plugga till specialistundersköterska inom akutsjukvård och intensivvård.
• jag fick en ny roll som samordnare på lungmedicin så det kombinerar jag med att jobba med patienterna.
• det var inte ovanligt att jag delade inlägg av den här typen:

2023

• året med mycket stress och press. Skolan har tagit i princip all min lediga tid.
• jag och Rickard firade bröllopshelg på Gotland.
• haft praktik på akuten, kirurgisk avdelning, allmän intensivvårdsavdelning och brännskadeintensiven.

Jag sitter här med en klump i magen. Har precis skjutsat Samuel till tåget. Vänjer mig aldrig vid att säga hej då. Saknaden är så stor och det är som att en del av mitt hjärta följer med honom på tåget. Men vi ses snart igen, det tröstar jag mig med.

Annars har dagen bestått av att sova efter nattpasset. Jag har njutit av att solen sken och så har vi spelat tecknet igen. Ida var så skeptisk först till spelet men nu älskar hon det och vill spela hela tiden.

Imorgon är jag ledig och då är planen att faktiskt börja med terminens studier. Gå igenom basgruppsfrågorna och läsa lite i boken om akut sjuka barn. Ett träningspass måste prioriteras också. Tänkte tanken om att träna idag men med tanke på att jag jobbat natt och sovit lite dåligt så tror jag inte att träningen ger så mycket just idag. Bättre köra ett pass imorgon. Har du haft en bra dag?

På julaftonsnatten 2003 var jag höggravid med Samuel, min förstfödda. Jag hade fått boken ”påven Johanna” i julklapp av pappa så den låg jag och sträckläste. När klockan började närma sig fyra på natten så tänkte jag att det nog var en dålig idé att slarva på det sättet. Samuel var ändå beräknad den 25 december. Och mycket riktigt…..

Jag minns så väl hur jag och mamma byggde på ett pussel som jag fått i julklapp och jag började få lite småvärkar. Min mamma undrade om jag hade ont och ja det fick jag såklart erkänna. Ville först inte säga något men jag kunde inte riktigt stå still. Vid två-tiden så åkte vi upp till förlossningen, jag var då öppen två centimeter och blev hemskickad igen med orden att det kunde ta ett tag innan det kom igång på allvar.

Jag tyckte dock att det ganska snart började göra mer ont så vi åkte upp igen och då fick jag stanna kvar. Började med att ta ett bad och sedan tog jag det som det kom. Jag ville absolut ha ryggmärgsbedövning, minns fortfarande hur jag hade hela magen full med nypmärken ”för jag tyckte det var så roligt att jag inte kände något”… Efter ett gäng timmar så föddes då Samuel. Han vägde 3190 gram och var 49 centimeter lång och världens finaste lille bebis. Såklart liksom.

Nu har han vuxit upp, flyttat hemifrån och håller på och skapar sig ett eget liv. Älskade pojke. Stort, stort grattis på födelsedagen!

Det är julafton och jag kikar in en sväng. Tomten har varit och hämtat julklappar, det sista plocket av småsaker är klart. Jag sitter i soffan och njuter av lugnet. Snart blir det fullt röj. Jag tänkte dela några kloka rader som jag läste hos Underbara Clara.

Missar man en chans får man fler. Det kommer en jul när man inte är nyseparerad. Inte utmattad. Inte pank. En jul när man inte har brutit armen eller är deprimerad. En jul när man hunnit göra pepparkakshus och en jul när man struntar i det bara för att man är inte har lust. Det kommer nya chanser att skapa fina minnen med barnen. Deras medvetande vidgas, nya minnesbanor dras ständigt upp. Hela tiden kommer nya chanser för lilla mamman och pappan. Det ordnar sig. Låt oroshjärtat klappa lugnt ✨❣️

Underbara Clara