Etikett: Kanallöpet

Racereport Kanallöpet 2017

Publicerad den av Hannas krypin
Jag har haft lite ågren inför den här dagen och loppet. Att springa 21 kilometer är verkligen långt. Jag ville nästan inte åka. Men har man berättat för alla att loppet ska springas så går det inte att hoppa av. Det var bara att förbereda mig på ett långt lopp. 
Rickard följde med som support, ett stöd som visade sig vara ovärderligt då jag sprang i stort sett själv hela loppet.
Jag har funderat fram och tillbaka hela veckan över vilket tidsmål jag ska ha, vad som är realistiskt med mina förutsättningar. Det som jag till slut kom fram till var iallafall som ”sämst” två timmar och tio minuter och som bäst exakt två timmar. Allt däremellan skulle jag vara nöjd med. Så gick mina tankar innan loppet. (En halvmara på 2 timmar och 10 minuter är definitivt inte dåligt. Att springa 21 kilomter är en prestation oavsett tid ska jag tillägga.)
 
När starten gick så började vi med att springa sisådär 800 meter på grus. Det blev dammigt och jag höll andan bitvis. Det syns på bilden ovan att det var just det jag gjorde. De skulle ha vattnat banan tycker jag.
Jag la av i ett tempo som inte kändes särskilt högt men som jag visste att jag inte skulle kunna hålla i 21 kilometer. Men det håller så länge det håller tänkte jag och sprang på. Första fem gick på 27,48. Lite väl fort som jag funderade över när jag skulle få ”äta upp”.
Vid sisådär 8 kilometer var första ”dejten” med Rickard. Jag säger till honom ”det här är riktigt jobbigt” därav min fina min, hehe. På vissa ställen var det lite publik och då fick jag extra energi. Vid 12 kilometer kvar tänkte jag ”bara 12 kvar, det är ingenting ju”. Oj vad jag skulle få äta upp det. Milen passerades på 56,48, min näst snabbaste tid utomhus. Mitt personbästa (52,30) från LIU-loppet 2014 (tror jag det var) står sig fortfarande. 

De sista tre kilometerna var så galet långa. Jag trodde aldrig att jag skulle komma framåt och jag blev omsprungen av löpare som tagit det lugnare än mig i början. ”Det gör inget, du tävlar bara mot dig själv”, peppade jag mig själv med. ”Jag kommer aldrig mer springa 21 kilometer” var andra tankar. Fast det vet jag ju att jag kommer, hihi.
Äntligen mål! Sista kilometern går uppför och jag var så trött. Gick någon meter för att tjäna lite tid men det var jobbigare än att jogga i sakta mak uppför. Bit ihop, snart i mål, blev mina ord som jag upprepade för mig själv!
Min tid! Oj vad skönt det var att få passera mållinjen. Min första halvmara är gjord och jag klarade det med riktigt bra resultat. Nöjd tjej. Om jag är sugen på att springa ett halvmara igen? Såklart! Det här var första gången men definitivt inte sista.
Rickards kollegor sprang också loppet. De var snäppet vassare än mig. 🙂
 
 

Ett lyckopiller

Publicerad den av Hannas krypin
Jag har jobbat delad tur idag och när jag skulle åka till jobbet imorse var det sju minusgrader. Jag blev alldeles lycklig och prillig av det vackra vädret att jag var tvungen att stanna och ta några bilder. Fördelen med att alltid vilja vara på jobbet sisådär en kvart innan jag börjar. Jag hinner stanna och ta bilder när andan faller på, hehe.
Idag var det dags för veckans långpass. Femton långa kilometer skulle betas av. För tre veckor sedan när jag skulle springa tolv kilometer var jag tvungen att övertala mig själv att fortsätta. Utan Rickard kan jag garantera att jag gett upp innan jag ens kommit ut.
Idag däremot var känslan helt annorlunda. Från första steget till sista kände jag mig pigg, lycklig och bara allmänt nöjd med att kunna springa så pass långt utan att behöva övertala mig till det. Jag fick istället hålla igen på tempot för att vara säker på att jag skulle orka springa hela vägen. Blev det några femton kilometer då? Nepp, det blev 16 kilometer lika snabbt som jag hade tänkt springa 15. Vissa pass flyter det bara på medan andra är det en plåga att springa 4 kilometer.
Det är träningspass som dessa som gör att jag påminns om varför jag älskar löpning. Varför jag springer de där passen där jag måste slita för att ta mig framåt över huvudet taget. Endorfinerna det ger är bästa lyckopillret.
Sen att jag får springa med Rickard <3. Utan honom hade jag inte varit där jag är. Hans hjälp är ovärderlig!
 

Intervaller med IK Akele och Sofia

Publicerad den av Hannas krypin
Ikväll har jag gjort något som jag inte hade gjort om jag var själv. Sofia frågade mig om jag ville hänga med på ett pass i Campushallen med IK Akele. Eftersom jag var ledig ikväll och ändå hade tänkt träna så var svaret givet. Såklart jag ville hänga med. Jag har haft träningsabstinens hela dagen och bara väntat på att få åka iväg. Uppladdningen blev dock inte den bästa. Note-to-self är att i.n.t.e äta en chiasemla innan jag ska ut och springa tuffa pass. På näst sista intervallen höll jag på kräkas, inte så trevligt direkt…
Vi sprang stafettintervaller, 400*8 och så var vi i par, jag och Sofia sprang tillsammans. Intervallerna gick till så att medan den ena i paret sprang så fick den andre vila. Jag gillade det här upplägget, tycker att det var riktigt roligt.
 
 

Ingen återvändo

Publicerad den av Hannas krypin
Nu är det hög tid att dra igång min halvmaraträning. Jag är nu anmäld till Kanallöpet och tanken är att jag springa 21 kilometer. Det längsta jag sprungit hittills är 12 kilometer så det blir en rejäl utmaning. Med andra ord så kommer också träningen trappas upp några steg nu med längre intervallpass, längre distanser och tuffare styrketräning. Jag har många tankar som snurrar i huvudet. Rädsla och positivt tänkande om vartannat. Kommer jag orka? Kommer kroppen palla? Tanken är att jag kommer trappa upp distanserna stegvis så att kroppen vekrligen hänger med. Jag vill inte skada mig på kuppen.
Det känns betydligt bättre i kroppen idag än igår så det blir en lugn kommaigångrunda och därefter kör jag. Rickard kommer hjälpa mig att komma i mitt livs form! Det ska bli kul det här!