Idag har jag och Rickard sprungit tio kilometer ute i skogen. Den första kilometern gick bra, ja andra med förresten. Resterande åtta kilometer gick enbart på vilja. Mina ben var tunga och det var stelt. Jag ville verkligen ge upp redan efter de där två första kilometrarna. Det var ett sånt här pass där jag ifrågasätter varför jag över huvudet taget springer. En tacopaj på caféet och så en tupplur när jag kom hem gjorde att jag kände mig någorlunda som människa men det var segt där ett tag. Som tur är så är dessa pass inte vardag, men vilket pannben jag får. Åtta kilometer på enbart vilja är inte dåligt!
Det är bra att träna pannbenet emellanåt oxå.