Jag brukar inte skriva om barnuppfostran men jag blev så provocerad av ett inlägg som jag läste igår. Den här tjejen skriver att trots inte finns och att dottern inte trotsar. Känslan jag får av inlägget är att det bara är dåliga föräldrars barn som trotsar. Föräldrar som inte är de mest pedagogiska. Egentligen tror jag inte att hon menar så men jag blev så sur och kände nästan ”vänta du bara”, hennes dotter är två år. Med hennes sätt att resonera kan man tolka det som att när barnet trotsar är det för att det är fel på förälderns sätt att hantera situationen. Tänk om det var så enkelt.
Jag tänker att trots inte har med föräldraskapet att göra utan att det handlar om att barnet ska hitta gränser, ”vad är okej och vad är inte okej”. Att hitta sin plats. Alla mina tre barn har trotsat på olika sätt. Äldsta grabben hade en period när han trotsade mig framförallt vid läggdags, han sprang runt och levde rövare. Mellangrabben har inte haft någon riktig trotsperiod men visst har han också trotsat. Ida, hon trotsar allt, hon vill bestämma. För det mesta går det att föra en dialog men ibland så spelar det ingen roll vad vi gör och Ida vill bestämma. Vilket hon för det mesta får göra om det inte fins någon bra anledning till att hon inte kan få det på sitt sätt.
