HANNAS KRYPINHälsa och träningsglädje28 februari 2019

Jag vågade knappt logga in här idag efter mitt senaste inlägg. Kommer fler troll ha hittat hit eller kommer jag mötas av konstruktiva kommentar var mina funderingar. Så jag blev väldigt glad.över att se era kommentarer. Några håller inte med medan andra delar min ståndpunkt. Och det är helt okej så länge man kan mötas och inte gå till personangrepp. Här i min blogg vill jag att det ska vara högt i tak och de gånger jag väljer att lyfta ett tyngre ämne ska man respektera varandras åsikter. Oavsett om man tycker personen har fel eller inte.

Men till något roligare och ikväll var det dags för pilates i Mjölby igen. Jag var sur och irriterad över att det kört ihop sig i helgen så jag måste jobba på lördag. Hade dels sett fram emot en ledig helg och att få åka till Kisa med Rickard och brorsan för att döma fotboll. Det var inte det jag räknade med. Så jag var inte på topp direkt när jag var framme. Men det räckte att komma in i korridoren upp mot salen för att jag skulle få lättare steg och bli gladare. Vad kul det ska bli att få träffa mina kursdeltagare igen, tänkte jag.

Kan man bli annat än pepp av den här mysiga korridoren/hall? Tände upp i salen, tände levande ljus och så tänkte jag filma några klipp men jag hann inte innan en av deltagarna kom. Så vi pratade en stund om lite allt möjligt och så trillade deltagarna in en efter en. Körde igång passet och vips var klockan kvart i sju och dags att avsluta. Jag fick en kommentar som gjorde mig så glad och det var att en av deltagarna verkligen kände skillnad i kroppen redan efter tre gånger. Det tyckte jag var fantastiskt att få höra. Det är ju något som jag också kan vittna om. Hur annorlunda kroppen känns bara efter några gånger.

Så om jag var sur och irriterad när jag kom dit så känner jag mig alldeles glad och pepp nu istället. Härlig torsdag!

Jag hade på känn att min kvällsfundering skulle trampa på ömma tår. Att sticka ut näsan är alltid känsligt. Jag har fått två kommentarer som jag vill bemöta i egna inlägg. Jag börjar med den första kommentaren som Marita skrev:

”Jaha, men, då tycker jag att du, OM du skulle drabbas av cancer, bara drar ner på allt socker i ditt intag av livsmedel. Eller du kanske tänker att du inte intar något socker = då får du inte cancer. Så får vi se om det är det som kommer göra så att du överlever eller dör… För JAG hade legat begravd idag utan cancerforskningen. Den har gjort så att jag överlevde och för ca 10 år sedan dog de som fick den cancern jag hade. När jag fick den hade forskningen gjort att överlevnadsprocenten höjts till 50 %. Och jag lever fortfarande. Varför blir jag provocerad? Jo…jag var ingen sockerråtta när jag blev sjuk. Jag var hälsosam och tränade.”

Du har missförstått mitt inlägg helt. Jag är inte emot forskning men jag kan någonstans känna att de borde kommit längre med tanke på hur mycket pengar som faktiskt kommer in. Och varför struntar vården generellt i kostens betydelse och bara skriver ut mediciner vilket i många fall bara är symtomlindrande och inte botar orsaken? Jag tror inte att man kan bota allt bara med att äta rätt mat eller att man kan klara sig undan om man tränar och äter bra. Att vara hälsosam och träna är ingen garanti, vare sig det handlar om cancer eller något annat. Men jag tror på att förebygga och att strypa så många riskfaktorer som möjligt.

Jag tycker att vården borde fokusera även på att kunna ge kostråd då det i studie efter studie visat att kosten spelar roll. Alldeles för många människor har blivit hjälpta med olika problem bara genom sitt sätt att äta. Nu pratar jag inte specifikt om cancer utan till exempel antinflammatoriska sjukdomar.

Jag brukar inte skriva saker öppet men eftersom du angav en mail som inte stämmer måste jag skriva här istället. Försökte maila dig ett svar på din nästa kommentar men mailet studsade tillbaka. Jag kommer inte att bemöta din andra kommentar mer än svaret du redan fått i inlägget. Jag diskuterar gärna och har inget emot att man har olika åsikter och livserfarenheter men när diskussionen övergår i ilska och nästan påhopp, då vill inte jag vara med mer.