Jag har såna bra pass där jag känner mig stark och snabb och på gång. Men så händer det något där jag inser att min motivation till att träna hänger på en riktigt skör tråd. Det krävs inte mycket för att jag ska känna att nu ger jag upp och nöjer mig med mysträning. Eller egentligen knappt det. Jag har kämpat på med träningen det här året och verkligen försökt bita ihop och inte ge upp. Men under hela året har jag bara känt mig i dålig form och allmänt blaha. Förutom vissa pass där det blixtrat till. Men de är få till antalet.
I veckan nu när coachen ringde och berättade min min klassificering så var jag precis på väg att ställa mig på löpbandet. Efter samtalet försvann precis all lust och jag kände bara 😣😭😖😩 till att över huvudet taget träna. Då satt orken inte i kroppen utan i huvudet. Så det träningspasset slutade med att jag gick cirka en kvart i uppförsbacke efter att sprungit tio minuter. All rörelse som blir av är såklart bra träning men jag skulle ljuga om jag skrev att allt är på topp kring min träning.
Idag bet jag ihop och mysjoggade tjugo minuter på löpbandet före frukost. Det var inte särskilt jobbigt rent fysiskt. Problemet sitter i huvudet.
