En sak som jag har börjat irritera mig på är det konstanta pratet om att läget är allvarligt i vården. Ja, läget är allvarligt. Men sanningen är ju den att det är inget nytt. Det var kris i vården innan pandemin också. Till exempel långa väntetider för att få träffa specialistläkare, lång väntan på operation och så vidare. Skillnaden nu är att det uppmärksammas på ett annat sätt. Även innan pandemin var det sjuksköterskebrist och vårdplatser drogs ner på för att klara bemanningen på sommaren. Ibland hjälpte inte det utan många fick ekonomisk kompensation för att helt avstå semester. Vi pratade övertider redan innan. Hade inte sjukvården monterats ner så mycket redan innan pandemin kanske det inte alls varit lika allvarligt läge. Hade sjuksköterskor fått bra lönevillkor och andra vettiga villkor också hade vi inte haft den brist på sjuksköterskor som vi har. Den beror inte på pandemin. Inte från början utan från början handlar det om politiska beslut. Dåliga politiska beslut som inte står pall en kris. Stockholm är specifikt utpekade nu under pandemin men jag hittade en artikel som visar att nedmonteringen av vården i Stockholm började långt tidigare. Hösten 2018 varslades 800 personer till exempel. Man kan inte dra ner på personal i vård och omsorg utan att det märks. Så vi återkommer till dåliga politiska beslut och de konsekvenserna får vi ta nu. En nedmonterad sjukvård står inte pall för en pandemi!