Jag kommer alltid vara den där lite jobbiga typen som inte sväljer allt med hull och hår. En person som inte rättar sig in i ledet utan ifrågasätter och tar reda på fakta från fler än ett ställe och från flera olika perspektiv. Jag vill heller inte vara på något annat sätt. I dagens samhälle är det än viktigare med ett kritiskt tänkande när man blir bombad med information från så många olika källor. Någon kanske tycker att jag är allergisk mot vetenskap men nej det är jag inte. Jag har valt att vidga mina vyer, att se på saker ur flera olika synvinklar.
Jag funderar en hel del på vem som bestämmer vad som är rätt information. Om man har två studier som båda två går helt emot varandra, hur ska man då veta vad som är rätt. Om man sedan lägger till praktisk erfarenhet som säger en tredje sak så blir det ännu svårare. Sunt förnuft är heller inte samma för alla människor. Så vem bestämmer vad som är den allmänna rätta ”åsikten”. Titta bara på Livsmedelsverket och sin 6-8skivorbrödomdagen-kampanj. Nu vet vi att det inte var så intelligent. Om fem år kommer andra saker vara inaktuella.
Har man som vårdpersonal en skyldighet att dela vissa värderingar? Jo men som vårdpersonal måste jag i mötet med patienter tänka utifrån vetenskap och beprövad erfarenhet. Jag har lagar och riktlinjer att följa. I mötet med en patient går jag inte in med mina personliga åsikter utan anpassar mig efter det som läkaren beslutat och så vidare.
Men som privatperson kan jag inte gå med på tänket att jag skulle ha samma skyldigheter. Jag hittar inget stöd för det resonamanget heller. Här på min blogg till exempel så är jag inte undersköterskan Hanna utan jag är bara jag. Någonstans måste jag ändå få skilja på arbete och fritid. Jag delar med mig av det som jag går och funderar på, stort som smått och ibland sticker jag ut hakan. De som tycker att det är fel, ja, det får stå för dom.
