En av många saker jag fått med mig hemifrån från min pappa är det här att ändå våga vara annorlunda. Jag kommer nog alltid vara lite obstinat och gå mot strömmen… Alltid vara det svarta fåret som ifrågasätter och inte rättar mig in ledet. Det kommer inte göra mig populär vilket rimmar illa med mitt behov av att känna mig omtyckt. Men vad spelar det för roll egentligen vad andra tycker och tänker. Behöver jag verkligen vara som alla andra? Nej, och de som verkligen tycker att jag är viktig i deras liv kommer tycka om mig och vilja vara med mig ändå även om jag ibland säger det jag jag tycker och tänker. Men jag är hellre ”obekväm” på det sättet för då vet de omkring mig var de har mig. Det värsta jag vet är att vara kring de som säger en sak till mig om en given sak och sen tycker tvärsemot när någon annan tycker till om samma sak. Våga stå för vad du tycker vill jag säga. Men det gör jag inte. Att våga stå för vad jag tycker handlar ju inte om att vräka ur mig allt jag tycker. Det är inte viktigt, men i de här lägena som det faktiskt spelar roll är jag glad att jag ändå vågar stå upp för hur jag tänker.
