Jag måste skriva om en sak idag. Jag är medveten om att jag ger mig ut i ett riktigt minfält. Jag är beredd på alla reaktioner. Kanske att någon ”avvännar” mig. Men jag måste lyfta mina tankar kring en utredning som är ute på remissrunda nu. En utredning som jag personligen får ont i magen av. Inte för att jag är emot jämlikhet utan för att jag inte tror på att reducera allt som har med kön att göra till ingenting, till något neutralt och ickepersonligt.
Är det rätt att den som identifierar sig som ickebinär ska diktera villkoren för hur alla ska leva? I sin strävan efter jämlikhet ska alla avidentifiera sig till en ”hen”, ett könsneutralt pronomen. Vad kommer det leda till i förlängningen? Är det enkom positivt?
Jag som är kvinna och vill identifiera mig som kvinna, ska jag reducera mig själv för att någon annan ska känna sig inkluderad? Jag skrev för ett tag sedan om tankevurpan i att inkludera genom att samtidigt exkludera. Jag får inte ihop hur det är inkluderande att försöka ta bort allt som är kvinnligt respektive manligt. Är det inkluderande att alla ska stöpas i samma mall? Är det inkluderande att alla ska anpassa sig efter minoriteten?
Att föda barn har inget särskilt med kvinnor att göra. Det är utgångspunkten för en utredning om föräldrabalken som nu är ute på remissrunda. Utredningen, som initierades under den förra regeringen, syftar till att ”modernisera” den svenska lagstiftningen kring föräldraskap.
En graviditet kan aldrig någonsin bli könsneutral! Har man livmoder, bröst och en snippa så är man de facto en kvinna. Oavsett vad man definierar sig som, eller vad man känner sig som. Jag vill inte bli reducerad till en anonym ”livmoderbärare” eller till ”den som har fött barnet”. Det är att nedvärdera mig som kvinna. Att det min kropp kan göra är inget som är värt något. Det kan vem som helst göra.
Vi kan inte ändra språket för att inkludera ett fåtal personer som gör egna val, man måste ta konsekvensenerna av sina egna val.