

Jag har kommit till insikt om en sak ikväll. Och det är att jag har varit lite (eller ganska mycket) träningsdeprimerad. Jag har lite känt att det spelar ingen roll vad jag äter eller hur jag tränar. Jag får ju inte de resultat jag vill ha ändå. Jag har känt mig precis så bitter som jag låter i det som jag beskriver ovan.
Min bristande motivation som jag beskriver ovan har varit direkt relaterad till min löptestångest. Och att återigen få springa ett löptest, visserligen på lägre nivå än tidigare år, men där jag känner att det går lätt och där jag inte behöver ta ut mig till max och ändå inte varit i närheten som de senaste åren, det har gett mig träningsglädjen tillbaka.
Jag har såklart känt mig träningspeppad tidigare också efter bra löppass men den här gången känns det mer äkta och på riktigt. En stor sten (som jag inte insett tidigare hur stor den faktiskt var) har fallit från mina axlar.



Idag kände jag på kroppen efter söndagens löptest. Ställde mig på löpbandet och började springa, det blev fem kilometer Bortsett från träningsvärk i baksida lår kändes kroppen riktigt bra. Min plan är att roa mig med att springa intervaller imorgon. Jag har inte bestämt mig för vilka än men något ska det allt bli. Torsdag står det pilates på schemat och då har jag ingen möjlighet till att träna löpning. Jag vill inte vila från löpning två dagar i rad. Sådetså! Men en förutsättning för att orka springa imorgon är såklart att jag somnar skapligt så bäst att sluta skriva nu. Vi hörs igen imorgon.


