När man inte längre kan

Jag har alltid ogillat att springa. Men så fick jag för mig att börja döma fotboll. Så det som jag alltid ogillat var jag tvungen att börja göra. Som fotbollsdomare kan man inte ha dålig kondition. Med tiden lärde jag mig att älska att springa. Mår fysiskt dåligt när jag inte kan. De senaste åren har jag haft skada på skada och i våras började jag äntligen känna igen mig själv igen. Vad händer då? Jo jag får ont i en hälsena. När den väl läkt så har jag istället mer ont i mina höfter än någonsin. Det är lätt att börja misströsta. Idag lyckades jag iallafall springa 3,4 kilometer på löpbandet på 20 minuter. Det längsta jag sprungit i ett svep sedan Victoriajoggen i somras. Kort distans men för mig allt.

Fem en fredag vecka 38: I nuet

Godmorgon! Det är fredag igen och jag har en arbetshelg framför mig. Dagens planer är annars att plugga lite, försöka få till någon träning. Jag längtar efter att kunna köra ett hopprepspass igen, det var så länge sedan. Jag har också ringt till vårdcentralen och väntar på att de ska ringa upp.

  1. När behövde du sist improvisera någonting som MacGyver? Tänker direkt att duck tape är bra. Men jag kan inte komma på något särskilt tillfälle just nu.
  2. Vad är det mest spontana du gjort i veckan? Tränade några minuter pilates i ett försök att mjuka upp mina ledsna höfter.
  3. Vad gjorde du nyligen i sista minuten? Brukar alltid försöka att slippa göra saker i sista minuten. Men just det, fick lösa en sak lite akut på jobbet häromdagen när jag egentligen slutat.
  4. Hur organiserar/planerar du din vecka? Jag har slutat att planera för mina planer spricker alltid. Antingen på grund av disciplin eller vad man ska säga eller på grund av yttre omständigheter som jag inte kan påverka.
  5. Vad ger dig tunghäfta? När människor inte bemöter mig vänligt fast jag egentligen har koll på läget. Då kan jag framstå som att jag har noll koll fast jag egentligen har koll. När jag blir nervös helt enkelt.

PS: Bilden är helt orelaterad, men visst var kvällssolen vacker igår när jag och Ida gick till baletten. Bländad blev jag med men samtidigt kunde jag inte låta bli att njuta. DS.