Jag har alltid ogillat att springa. Men så fick jag för mig att börja döma fotboll. Så det som jag alltid ogillat var jag tvungen att börja göra. Som fotbollsdomare kan man inte ha dålig kondition. Med tiden lärde jag mig att älska att springa. Mår fysiskt dåligt när jag inte kan. De senaste åren har jag haft skada på skada och i våras började jag äntligen känna igen mig själv igen. Vad händer då? Jo jag får ont i en hälsena. När den väl läkt så har jag istället mer ont i mina höfter än någonsin. Det är lätt att börja misströsta. Idag lyckades jag iallafall springa 3,4 kilometer på löpbandet på 20 minuter. Det längsta jag sprungit i ett svep sedan Victoriajoggen i somras. Kort distans men för mig allt.
Heder åt er som väljer att döma. I Nyköpingstrakten är det domarbrist, trots att antalet föreningar minskat på ett tråkigt sätt. Bl.a. fick laget jag representerade som ung (Tystberga GIF) ställa in årets sista match p.g.a. just domarbrist. En tråkig utveckling.
Kan tänka mig att när det är något man gillar och inte kan göra känner man sig inte speciellt glad över saken. Just springa har jag aldrig lärt mig gilla, har svårt att se att jag någonsin skulle vilja 😅
Det behöver man ju inte heller. Är inte säker på att jag sprungit om jag inte var fotbollsdomare. Men vem vet….
Hoppas verkligen att du hittar en lösning på vad som är bäst för din smärta som du har.
Carin
Det hoppas jag med!