När man inte längre kan

Publicerad den av Hannas krypin

Jag har alltid ogillat att springa. Men så fick jag för mig att börja döma fotboll. Så det som jag alltid ogillat var jag tvungen att börja göra. Som fotbollsdomare kan man inte ha dålig kondition. Med tiden lärde jag mig att älska att springa. Mår fysiskt dåligt när jag inte kan. De senaste åren har jag haft skada på skada och i våras började jag äntligen känna igen mig själv igen. Vad händer då? Jo jag får ont i en hälsena. När den väl läkt så har jag istället mer ont i mina höfter än någonsin. Det är lätt att börja misströsta. Idag lyckades jag iallafall springa 3,4 kilometer på löpbandet på 20 minuter. Det längsta jag sprungit i ett svep sedan Victoriajoggen i somras. Kort distans men för mig allt.

Publicerad av Hannas krypin

Min blogg startades i mars 2007 som en vardagsblogg med mycket fokus på mode. För några år sedan började jag fokusera på träning och hälsa ur olika perspektiv. Min stora passion är pilates och min dröm är att ha en egen pilatesstudio. Jag har också drömt om att plugga till sjuksköterska men har utbildat mig till specialistundersköterska inom palliativ vård/avancerad omvårdnad och specialistundersköterska i akutsjukvård och intensivvård. Häng med mig här på bloggen genom högt och lågt! Just nu är det mycket fokus på ren omvärldsspaning. Vad händer i vår värld egentligen och vad vill våra politiker? Du kan även följa mig på instagram: @hannafialotta och på Facebook: Hannas Pilates VÄLKOMMEN TILL MIG!

5 svar på ”När man inte längre kan”

  1. Heder åt er som väljer att döma. I Nyköpingstrakten är det domarbrist, trots att antalet föreningar minskat på ett tråkigt sätt. Bl.a. fick laget jag representerade som ung (Tystberga GIF) ställa in årets sista match p.g.a. just domarbrist. En tråkig utveckling.

Kommentarer är stängda.