Dag: 10 maj 2025

Hoppa på tåget – Min första

Publicerad den av Hannas krypin

Åkes tåg fortsätter och den här stationen tänkte jag inte missa. Kan vara kul tänkte jag att berätta om några första gånger för mig.

  • I min första fotbollsmatch som domare gjorde jag mer fel än rätt. Jag blandade ihop hörna/inspark och pekade åt fel håll på inkasten.
  • Min första mobiltelefon var en Ericsson T10, en flipfloptelefon som jag kallade de där vikbara telefonerna.
  • Mina första husdjur var tre tamråttor som fick namne Busan, Trasan och Pyret. Busan var brun med ett vitt mönster på magen, Trasan helsvart och Pyret var en albinoråtta.
  • Min första konsert som jag var på var Robyn. Det var långt innan hon blev den stora världstjärnan som hon är nu.
  • Min allra första puss fick jag av en kille som hette André. Minns att han hade en fling med alla mina kompisar.
  • Mitt första jobb var på Hagens connemarastuteri. En mycket intressant upplevelse för att uttrycka det lite milt.

Som en struts

Publicerad den av Hannas krypin

Att stoppa huvudet i sanden förbättrar inte världen.

Kommentar på mitt senaste inlägg….

Det verkar visst vara känsligt att inte vilja följa med i allt som händer i världen. I dagens informationsflöde förväntas man vara uppdaterad, engagerad och påläst – helst i realtid. Jag följer flera tänkvärda och intressanta personer på Facebook, personer som ofta delar insiktsfulla perspektiv på det som händer runt omkring oss. Men även dessa måste jag ibland ta en paus ifrån. Det blir för mycket, jag orkar inte ta in allt.

Jag har full förståelse för att man vill välja hur mycket man engagerar sig i världsläget. Det är inte likgiltighet – det är omsorg om sig själv. Att försöka bära hela världens smärta på sina axlar är ohållbart, både mentalt och känslomässigt. Det är omöjligt att brinna för allt samtidigt. Därför behöver man få välja sina fokusområden, sina hjärtefrågor. Det betyder inte att man inte bryr sig om resten, utan att man prioriterar det man faktiskt har kraft och möjlighet att påverka. Man kan inte göra allt, men man kan göra något – och det lilla är inte utan betydelse

Att vilja avskärma sig från världsläget för att skydda sin psykiska hälsa är, enligt mig, helt legitimt. Ibland behöver man få sticka huvudet i sanden, inte för att förneka verkligheten, utan för att få andrum. Det är inte ett uttryck för ignorans utan ett försök att värna om sig själv i en tid där det ständiga inflödet av kriser, katastrofer och konflikter riskerar att överväldiga oss. Att lyssna på sin gräns borde vara något vi uppmuntrar – inte skuldbelägger.

Det är mänskligt att behöva pausa, välja bort och ibland blunda för att orka öppna ögonen igen med förnyad kraft. Engagemang behöver inte vara konstant för att vara äkta.