Jag har läst en bok. Efter en rekommendation av S började jag läsa Förr eller senare exploderar jag av John Green. Jag började i går kväll vid läggdags och läste ut den i dag. Det är en sån där bok som jag omöjligt kan släppa taget om. Sen var jag ju såklart tvungen att göra det, eftersom jag skulle till jobbet. Men tankarna stannade kvar, och så fort jag fick en ledig stund här hemma var jag tillbaka i Hazels värld.
I boken får man följa Hazel Grace Lancaster, en 16-årig tjej som lever med en obotlig cancersjukdom. Hennes mamma övertalar henne att gå med i en stödgrupp för unga med cancer – något Hazel egentligen mest går med på för att göra sin mamma nöjd. Men där, mitt i den trötta kyrkokällaren, träffar hon Augustus Waters. Augustus är charmig och så full av liv. De är väldigt olika, men ändå så lika. De förstår varandra på ett sätt som känns ärligt och djupt. De dras till varandra som magneter, och det som börjar som vänskap utvecklas snabbt till något mer.
Det som gör boken så stark är inte bara kärlekshistorien, utan hur den skildrar livet, sjukdomen och döden utan att bli överdrivet sentimental. John Green lyckas skriva om cancer utan att det blir en berättelse om offer – det är snarare en berättelse om att vara människa, att älska, att tvivla, och att vilja bli ihågkommen. Hazel och Augustus har en speciell dynamik. Deras samtal är fulla av ironi, intelligens och känsla. Man skrattar med dem, lider med dem, och får följa med på en resa som är både vacker och hjärtskärande.
Det här är en bok som verkligen lämnar avtryck. Den får en att tänka på hur man lever sitt eget liv, vad som är viktigt, och hur skört – men också meningsfullt – allt kan vara. Jag är glad att S rekommenderade mig att läsa den.