Det är augusti och det är helt klart något med just augusti….
Jag försöker känna efter hur det känns – men det är mycket på en gång. Det är som om allt rör sig långsamt framåt, samtidigt som tiden springer i väg för mig. Sommaren har sakta börjat glida undan, och hösten står runt hörnet och väntar.
Det är en tid av övergång, snart skolstart för barnen och rutiner som jag ska försöka hitta tillbaka till. Snart är kollegorna tillbaka som haft andra perioden som sina semesterveckor. I höst kommer jag få nya kollegor. Någon flyttar, en annan går på föräldraledighet. Några ska börja plugga eller har valt att göra något helt annat. Det kommer säkerligen hända mycket samtidigt. Det känns spännande. Men samtidigt…..
Det jag känner mest är en blandning av längtan och vemod. Sommaren gick så fort och det är samma sak varje år. Jag kommer på mig själv med att göra mentala listor – allt jag ville hinna göra men av olika anledningar inte gjorde. En känsla av att vilja hålla kvar något som sakta börjar glida iväg. Det går inte att hålla kvar, bara försöka glida med. Så det blir så mjukt som möjligt.
Samtidigt tänker jag på allt som blev. Det fina och alla små ögonblick som stannar kvar. Ljus som dröjer sig kvar sent på kvällen, samtal som blev viktiga, skratt som kom oväntat. Det finns något i just augusti som ändå gör det lätt att minnas. Och visst är det okej att känna flera saker samtidigt. Vemod och tacksamhet. Längtan och rastlöshet.