HANNAS KRYPINHälsa och träningsglädje20 augusti 2025

Ett uttryck jag ofta använder men inte riktigt förstår mig på är det här att vara arg som ett bi. När jag tittar på ”mina” bin som stökar runt bland blommorna är arg det sista jag tänker. Ändå är det just det uttrycket jag använder. I dag har jag varit arg som ett bi vad gäller vissa saker. Så där så jag nästan blir trött på mig själv samtidigt som det kändes viktigt att få bli lite arg. Jag behövde rasa av mig lite. Men jag har också skrattat och haft väldigt roligt.

Bilderna ovan är dagsfärska: morgonsolen när jag gick till jobbet, min lunch: felix mozarella- och tomatpaj. Den var lite bitig, jag behövde gå och hämta mjölk. Men ta inte det på för stort allvar, jag är väldigt töntig med stark mat. Tål ingenting. 😛 De sista två bilderna är från ikväll. Jag har nämligen varit ute och dömt fotboll: pojkar 15-16. Det var en rolig match son helt klart påminde mig om det fantastiska i att få vara ute på fotbollsplan och hur roligt det kan vara.

För ett tag sedan skrev jag en liten humoristisk berättelse kring höger eller vänster. Det var en del i Åkes hoppa på tåget. Efter lite funderande har jag nu hittat på en fortsättning. Klurar redan på del 3.

.Jag sätter mig ner på en ledig plats, fortfarande lite skakig efter barnvagnsincidenten och med ett diskret haltande steg som påminner mig om min nya blåa tå. Vagnen fylls sakta med fler resenärer – en blandning av stressade pendlare och människor som inte riktigt vet vart de är på väg. Precis som jag då.

En kvinna mittemot mig har en fågel på axeln. Den stirrar på mig. Inte som barnet gjorde, mer som om den vet något jag inte vet. Som om den tänker: “Du har ingen aning om vad som väntar dig.” Och nej, det har jag verkligen inte.

Tåget börjar rulla. Ett lätt ryck, en gnisslande ton från rälsen, och så är vi på väg. Jag lutar huvudet mot fönstret och ser perrongen glida bort. Det känns lite som att jag lämnar något bakom mig, fast jag inte är säker på vad. Kanske trygghet. Kanske kontroll. Kanske bara frukosten jag aldrig hann äta.

Jag försöker läsa skyltarna när vi susar förbi station efter station, men de flimrar förbi för snabbt. Det gör mig lite nervös, men också… upprymd? För när var senast jag gjorde något utan en tydlig plan? När var senast jag bara åkte, utan att veta vart?

Jag ser på min spegelbild i fönstret. Den ser förvånad ut. Kanske till och med lite levande. Och jag tänker: ”Så här måste det kännas att vara fri.”

Så nu sitter jag här. På ett tåg mot okänt mål, med en öm tå, ett dunkande hjärta och kanske en nypa mod i bagaget. Jag vet fortfarande inte om jag valde vänster eller höger. Men jag valde att gå och visst räcker det?