När lokmilen påminde mig om varför vi inte är vänner…….
Att jag får för mig att springa långt efter nattpass är verkligen lite udda. Att jag dessutom väljer att springa lokmilen i Vidinsjö är desto mer udda. Idag blev jag nämligen återigen påmind om varför jag inte gillar Lokmilen. Snacka om selektivt minne när det är som bäst. Men vi kanske ska ta det från början. Jag och Rickard åkte nämligen i väg tillsammans. Han skulle springa sitt tempo, två varv i femman och ett varv i 2,5:an. Jag valde att springa en mil i ett svep. Jag kände mig pigg och glad och tänkte att det där skulle väl gå relativt smidigt. När jag kommit nästan fyra kilometer vurpade jag första gången. Skrapade upp vänster ben och vänster hand. Bara några minuter senare var det dags för nästa vurpa där jag skrapade upp samma ben. Känsliga läsare får blunda och scrolla vidare:
Efter andra vurpan tänkte jag att jag vänder men det trista i den här banan är att det är svårt att hitta vägen åt rätt håll. Det finns inte många markeringar och springer man motsols är det ännu svårare då markeringarna inte går runt träden som på östgötaleden. Så jag fick vackert fortsätta. Jag vurpade inte fler gånger men höll på att ramla sisådär sju gånger till. Varje gång fräste jag högt och irritationen var stor.
Dagens fokus var att jogga en långsam runda och hålla på länge i tid. När målsättningen är att hålla på länge behöver det verkligen inte gå fort. Mina ben tröttnade helt klart snabbare än flåset. I det tempot jag joggade blev det inte jobbigt för andningen. Men det kändes att kroppen inte är van vid att jogga så länge. Lite konstigt är det allt med tanke på att fotbollsplan behöver jag ligga på en betydligt högre intensitet men fortfarande dryga åtta kilometer. Så kroppen är ju van vid längd.
