Min lilla bil är hemma igen! Men så ovant det var att köra den efter att ha kört vår stora bil. Efter jobbet åkte jag och Rickard till verkstan för att hämta ut min bil. Vi fick också se kamremmen och att bilen över huvudet taget har rullat är ett underverk. De där ”taggarna” som ska haka i kugghjulen var helt avskavda på ett stort område. Det är inget annat än tur att bilen inte kraschat. Nu önskar jag mig en lugn sensommar/höst utan några mer bil-problem.
Ikväll var det dags för den årliga mittsäsongsträffen med de som är aktuella för nästa nivå, division fem och så tjejerna. Division fyra körde också fast efter oss. Med söndagens lufsiga känsla kvar i kroppen var jag helt klart nervös. Hur mycket kommer jag kunna springa? 19 grader (perfekt) och kraftig blåst (mindre perfekt) bjöds vi på vädermässigt. Vi slapp regnet i alla fall. Ett år så stod vi och tryckte under taket tills regnet och åskan dragit bort. Jag blev fruktansvärt nervös när jag fick höra att vi skulle köra 4*40 meter (min akilleshäl) och sedan springa 1600 meter på tid. Efteråt fick jag veta att tidtagningen för oss tjejer stoppades på 1400 meter. På ena sidan var det medvind och den sträckan med motvind var allt annat än rolig.
Jag sprang dessa 1600 meter på samma kilometertid som när jag sprang mitt näst snabbaste Victorialopp. Tänk att jag kunnat hålla den farten i 9 kilometer. Idag ville jag bara ge upp. Men då sa jag strängt till mig själv att jag skulle skärpa mig. Det var ju bara 1600 meter. Pinsamt dessutom att inte kunna pressa mig den korta sträckan.
Rickard skulle springa med division fyra domarna och jag hängde kvar. Det var så onödigt att åka i två bilar. Jag passade på att stretcha de viktigaste musklerna. Nu så här efteråt känner jag mig både nöjd och missnöjd. Men återigen ska jag skärpa till mig. Tänka snälla tankar och vara nöjd. Jag slutförde och jag sprang helt okej på de korta. Det blev ett bra träningspass.