Jag tog med min matta och mina block ut i trädgården, hade den där lusten att stretcha en timme. Bäst att då passa på. När jag började min stretch var det soligt och riktigt varmt. Jag fick också besök av en liten humla som flög runt klövern som var precis bredvid mig. När jag var nästan klar noterade jag att molnen blivit riktigt mörka. När stretchen var klar och jag låg kvar på gräsmattan och bara njöt av den friska luften så kom de första regndropparna.
Känsla: Trots att jag är trött på grund av mycket jobb så är jag ändå glad. Älskar mitt jobb och mitt liv. Punkt!
Väder: Det har varit omväxlande varmt och soligt. Men det har också varit riktigt oväder där en ICA-butik i stan blev helt översvämmad.
Träning: Ja, vad ska jag säga om veckans träning. Jag har rört på mig i alla fall och jag har kommit igång med min stretch igen.
- Måndag: Cyklade till och från jobbet.
- Tisdag: Vilodag
- Onsdag: Cyklade till och från jobbet.
- Torsdag: Vilodag
- Fredag: Jobbade dubbelpass så cyklade i full fart hem. Stretchade 25 minuter.
- Lördag: Stretchade 40 minuter. I övrigt orkade jag inte ens ta en promenad. Jag var så trött.
- Söndag: 4 kilometer löpning i skogen och en timmes stretch.
Mina positiva från veckan:
- Att jag kommit igång med min stretch igen. Kroppen tackar mig redan.
- Det var så trevligt att vara på badet tillsammans, hela familjen.
- Kommit igång med stretch igen.
Konstiga: Förra veckan så upptäckte jag att jag tappat mitt ena örhänge. Den här veckan hittade jag själva plattan på fönsterbrädan i badrummet. Inget av de hemmavarande barnen vill kännas vid att de lagt plattan där. Igår kom Rickard med den andra delen, han hade trampat på den i vardagsrummet. Så frågan är hur det gått till. Hur kan jag ens ha tappat örhänget när det är av den karaktären att det skruvas fast?Och hur kan delarna hamnat så långt från varandra?
Pinsamma: Att jag fick totalt hjärnsläpp och svamlade förvirrat om att i ”pannkakor är det väl inte laktos, det är ju gluten”. Sekunden efter kom jag på att pannkakor är baserade på mjölk……
Veckans ”gränsen är nådd”: Sorry men nej. Här går min gräns. När man börjar identifiera sig som ett djur har det gått alldeles för långt. Här behöver man steppa in som förälder och säga stopp. Vad menar barnet? Tror barnet på riktigt att ”hon” är en katt eller handlar det om att barnet leker katt. Precis som man kan leka mamma, pappa, barn? Vi vuxna ska stärka barnen så de blir trygga vuxna, inte jamsa med i allt som barnet hittar på. Vi ska inte förvirra barnen genom att springa på allt de hittar på i sin fantasi.
Bilder från veckan:
