Kategori: Hanna funderar

Jag snubblade av en slump in på Magdalena Anderssons instagramkonto. Jag blev provocerad av hennes påstående om att moderaternas partiledare påstår att det inte finns någon vårdkris i Sverige. Så jag kände att jag var tvungen att lyssna på hela hans tal från Almedalsveckan för att se vad han egentligen pratar om. Det märks tydligt att Ulf Kristerssons hjärtefråga är kriminalitet och framförallt gängkriminaliteten. Det är en mycket viktig fråga för Kristersson.

Så stämde Magdalenas påstående? Nej faktiskt inte. Jag vet inte om tystnad i Magdalena Anderssons värld är samma sak som att säga att krisen inte finns. För mig är det inte samma sak alls över huvudet taget. Det är rätt mycket som inte hinns med på de trettio minuter alla partiledare har tilldelade. Han pratade inte om klimatkrisen till exempel. Förnekar han den också då?

Däremot så blev jag väldigt provocerad över det faktum att 75 miljarder av Sveriges skattekronor ska hjälpa Ukraina i kriget mot Ryssland. Det ska ske under en tre års-period. När det handlar om krisstöd av alla dess slag finns det uppenbarligen hur mycket pengar som helst. Men krisen i vården verkar det inte finnas några pengar till. Att skylla krisen på sittande regering är bara dumt. Tittar man tillbaka i tiden så har alla regeringar haft sin del av krisen. Det är liksom inget nytt. Enligt SKR har antalet vårdplatser minskat med 35% under de senaste tjugo åren. Ingen har lyckats vända på skutan och varför man hela tiden tycker att det inte finns pengar just till vård, skola och omsorg kan jag faktiskt inte förstå.

Jag fick en rubrik till mig, bara från ingenstans dök den upp. Vi får se om jag lyckas skriva något utifrån rubriken. Jag har alltid tyckt om att skriva och har alltid haft lätt för att läsa böcker och hitta på egna små historier. Ett tag när jag var barn så drömde jag om att bli författare. Jag skrev några egna små historier om Kitty Drew, flickdetektiven som fängslade mig i många, många böcker. Jag läste ut en bok om Kitty på bara en timme. Det vet jag för att jag och Marcus (min bror) hade en tävling om vem som kunde läsa ut boken snabbast. När vi var nere hos farmor i Lund så tog pappa med mig till antikvariat för att jag skulle kunna få tag på de äldre böckerna. Gissa lyckan när det kommit in exemplar som jag inte redan hade i bokhyllan. När jag var barn så gick nästan all ledig tid åt till att läsa. När jag inte hängde med kompisar vill säga eller behövde göra skolarbeten.

Det närmsta jag kommer skrivandet nu är min blogg, att få dela med mig av min vardag, vardagsfunderingar om stort och smått. I över 470 dagar i rad har det funnits något nytt att läsa här på bloggen. Varje dag har du som läsare kunnat ta del av saker jag gjort, saker jag varit glad över och saker jag skrivit i frustration över hur illa saker och ting skötts. Bloggen har dock funnits med betydligt längre än så. I mars 2007 skapades Hannafialotta på blogg.se. Att byta till egen domän satt dock långt inne men till slut var det nödvändigt. Jag vill inte ha en blogg med x antal annonser som stör läsupplevelsen.

Nu låter det kanske lite som ett avslut men bloggen är verkligen inte ett avslutat kapitel. Så länge lusten finns kommer jag fortsätta skriva och dela med mig. I sjutton år har bloggandet varit min följeslagare och jag har inga planer på att inte låta det fortsätta vara så. Det bästa med bloggandet är alla nya kontakter som knyts och att jag har så många minnen nerskrivna. Händelser som jag glömt bort men som jag direkt påminns om när jag går tillbaka och läser. Det är fint att ha så många år av mitt liv dokumenterat.

Idag klockan elva så trädde Vårdförbundets strejk i kraft eftersom parterna inte kommit överens. Av nyfikenhet så läste jag Vårdförbundets rapport om unga i vården. Det är verkligen ingen upplyftande läsning. Tycker det är sorgligt att det skapats ett sådant tufft arbetsklimat att många unga inte tror de kommer orka ett helt yrkesliv inom vården. Så vad är det egentligen som Vårdförbundet kräver för sina medlemmar? Ja det kan du se i bilden ovan. Jag tycker inte att det är orimliga krav. Att det anses vara omöjligt att genomföra är kostnaden. Men vad kostar det egentligen samhället med övertid och sjukskrivningar? Jag tror inte att det sparar pengar i längden.

Att människor vill jobba inom vården är en förutsättning för att det ska finnas god vård att erbjuda när medborgarna blir sjuka. Men utan bra arbetsvillkor så kommer det inte att fungera. Det har gått så långt att droppen är nådd. Det måste göras något drastiskt för att få politiker att reagera och agera. Jag hoppas att det blir en ändring nu. Att jobba övertid är inte rimligt i längden. Det kan vara en okej akutåtgärd någon gång då och då men inget som ska vara standard när det fattas folk.

Äntligen har vi fått lite värme. Samtidigt som jag är glad över värmen och all grönska så kommer även den där känslan av att det inte får gå för fort. Jag vill hinna njuta och jag vet av erfarenhet att den här tiden kommer springa förbi. Jag behöver verkligen öva på att vara här och nu. Det är inte riktigt min starka sida om man säger så. Jag ska öva på att vara här och nu genom att ta mig ut på en löprunda i skogen. Men först några rader om ESC.

Ikväll är det Eurovision song contest i Malmö. Den senaste veckan har det protesterats hej vilt om Israels deltagande i Eurovision. Många röster gör sig hörda om att den israeliska sångerskan Eden inte borde få delta på grund av kriget mellan Hamas och Israel. Personligen tycker jag inte att man ska blanda ihop en musiktävling med politik. Såg Edens bidrag igår och det är en helt fantastiskt låt som kommer få min röst, om jag röstar vill säga. Sveriges bidrag med Marcus och Martinus bleknar rejält i jämförelse. Tror faktiskt inte att Sverige har en chans på en bra placering ikväll. Åter till Eden, det är helt galet att hatet tar sådana proportioner att man ger sig på en enskild sångerska. Att Eden förbereder sig genom att utsätta sig för simulerade burop är helt skruvat. Har vi inte kommit längre vad gäller att skilja på sak och person?

Igår kom Kommunal till jobbet för att man skulle få möjligheten att ställa frågor. Enligt dom så kommer alla bli drabbade av varslet. Antingen direkt genom att vara den som blir uppsagd eller indirekt genom att vara den som får vara kvar och behålla sitt jobb. Vara kvar och behöva springa ännu fortare. För hur ska mindre personal kunna hinna med samma arbetsuppgifter på samma arbetstid som fler personer gör just nu. Som det är idag är det svårt att hinna med. Det ser säkert bra ut på pappret med personal men det räcker med att en person trillar eller blir akut dålig så blir det direkt mycket mer körigt. Eller att man har många omvårdnadsbehövande inne samtidigt.

Jag vet inte riktigt hur politikerna egentligen tänker. Tittar man på övertiden förra året så motsvarar den 75 årsarbetare. Så vi är inte för mycket folk, tvärtom så behöver vi egentligen bli fler. Det är inte som det var förr inom vården. De flesta som blir inlagda är äldre, multisjuka patienter som också behöver mycket hjälp med omvårdnad. Behövs det dessutom två personer vid förflyttning och omvårdnad i sängen så går det åt många huvuden.

Jag tror att det som politikerna ser som ett bra sätt att minska kostnaderna på sikt kommer ge ökade kostnader istället. För vem kommer orka? Om nu undersköterskor sägs upp, vem ska göra jobbet. Ska ännu mer läggas på sjuksköterskor? Sjuksköterskor som redan har mycket med dokumentation, läkemedel och utskrivningsprocesser som tar mycket tid. Eller ska läkarna ta över en del av sjuksköterskornas uppgifter så kan sjuksköterskorna ta över undersköterskornas uppgifter?

Man vill dessutom dra ner på personal utan att det ska drabba vårdplatserna. Hur tänker man då? Det är högt tryck från akuten och det är högt tryck från mottagningarna om patienter som behöver läggas in. Så den heta potatisen är: vem blir utan vård och vem ska bestämma vilka sjukdomar som ska prioriteras? Ska man bara ta emot de akuta patienterna?

Vem kommer orka?

En vård i kris, vad beror det egentligen på? Min fasta övertygelse är att den kris vi ser nu är ett resultat av politiker som under årens lopp inte levt i verkligheten. Som inte vill satsa på sjuksköterskors arbetsvillkor så de istället väljer att jobba som bemanningspersonal. Om politikerna istället satsat på bra villkor tror jag att man i längden sparat några sköna slantar. Eller politiker som ska effektivisera en verksamhet som till viss del absolut kan göras effektivare. Men som inte kan bli effektivare genom att dra ner på personal. Vi människor blir bara sjukare och sjukare och nu är det ett helt annat klientel som är inlagda på avdelningarna. Det är äldre, skörare och multisjuka patienter som behöver mycket hjälp med både omvårdnad och läkemedel

Inför förra valet så gjorde jag några valbarometrar för att se var jag hamnar rent politiskt. Utifrån det som politikerna lovade vad gällde skola, vård och omsorg så blev jag röd, närmare bestämt socialdemokrat. Hjärtefrågor för mig är nämligen mer resurser till vård, skola och omsorg. Man kan inte spara in pengar på människor och det måste få kosta.

Men! Det röda blocket kommer aldrig få min röst, särskilt inte med Magdalena Andersson som partiledare. Jag är sådan, kan jag inte med partiledaren så kan jag inte rösta på partiet. Oavsett hur bra politiken är. Det som då finns kvar är det blåa blocket med sina skattesänkningar och de satsar alldeles för lite på sjukvården. För mig är det som att välja mellan pest och kolera. Oavsett hur jag skulle välja att göra i nästa val så kommer jag bryta mot mina grundläggande värderingar. Att inte rösta alls, är det verkligen ett alternativ? Nej egentligen inte. Det enda sättet att påverka är att utnyttja sin rösträtt eller gå med i ett parti och försöka göra förändringar där.