Jag skrev (<–LÄNK) häromdagen om några tankar som jag fick när jag läste om återhämtning och också om mediciners betydelse i återhämtning. Fina Sara skrev då en kommentar som jag har funderat över vad jag ska svara på. Den får ett eget inlägg. Jag tänker att det inte finns några rätt eller fel i den här frågan. Jag delar bara med mig av mina tankar, jag har inget facit och det viktiga är att komma ihåg att alla är olika individer.
”Oj vilket, för mig, personligt och träffande inlägg det här är. Jag har adhd och medicinerar, samtidigt så har jag gått in i väggen. Jag var vuxen när jag fick diagnosen ADHD, jag har klara minnen från tiden utan och tiden med ADHD. Problemet med medicineringen är dels att den måste ställas in rätt annars är risken stor att man överpresterar (snarare kanske att man faktiskt klarar mer än innan och det är så skönt att man gärna tar i lite extra). Ja, det finns troligen få studier över hur medicineringen påverkar det fysiska men för många så är medicinering något som ger avsevärt mycket mer livskvalité än tidigare. Man hinner stanna upp och tänka innan man går på impuls, man får saker gjort istället för att sitta i något vakuum och prokrastinera (betala räkningar t.ex).
Om man inte är ”återhämtad” för att man behöver t.ex concerta för att fungera någorlunda normativt så skulle man kanske ses som utmattad från scratch?
Däremot, som utmattad med NPF-diagnos, så skulle jag aldrig ha kommit vidare utan att jobba med känslohantering osv det har varit A och O för mig.
Jag menar absolut inte att trampa någon på tårna. Jag menar heller inte att medicinering inte är viktigt eller inte gör nytta för många människor. För många är det skillnad mellan en fungerande vardag och en vardag som inte alls fungerar. Fungerar man inte utan sin medicin vid ADHD så är det ju klart att man ska fortsätta med medicinen. Just vid ADHD tänker jag inte på samma sätt kring återhämtning. ADHD är inte en sjukdom utan en funktionsnedsättning som kan ställa till stora problem i vardagen. Jag har ett barn med ADHD och vet lite om hur det är att leva med den diagnosen. Barnet har testat medicin men ville inte fortsätta då fördelarna inte övervägde biverkningarna. Då får man ta till andra knep istället för att få vardagen och skolan att fungera.
Mina tankar var mer kring medicinering vid psykisk ohälsa. Hur länge ska man hålla på med medicinering om man ändå inte kommer vidare? Finns det andra metoder då att prova som kan fungera bättre. När har man testat tillräckligt för att ”skrota” något som ändå inte fungerar.
Återhämtning betyder olika för olika personer och vad som är viktigt för mig behöver inte nödvändigtvis vara viktigt för dig och så vidare. Jag är för en mer individuell anpassning av vården. Att man inte stirrar sig blind på riktlinjer och ”så här brukar vi göra” utan att man vidgar blicken lite och vågar prova nya saker.
 
avatar
Om författare

Min blogg startades i mars 2007 som en vardagsblogg med mycket fokus på mode. För några år sedan började jag fokusera på träning och hälsa ur olika perspektiv. Min stora passion är pilates och min dröm är att ha en egen pilatesstudio. Men jag drömmer också om att plugga till sjuksköterska och det närmsta målet just nu är att plugga till specialistundersköterska inom intensivvård och akutsjukvård. Det ska jag ta tag i nästa höst. Häng med mig här på bloggen genom högt och lågt! Just nu är det mycket fokus på ren omvärldsspaning. Vad händer i vår värld egentligen och vad vill våra politiker? Du kan även följa mig på instagram: @hannafialotta och på Facebook: Hannas Pilates VÄLKOMMEN TILL MIG!

0 kommentarer

  1. avatar

    Fina Hanna, jag tycker om hur du resonerar. För mig har mindfullness hjälpt mycket mer än jag trodde (trodde aldrig att jag skulle klara av att meditera, dööööötrist juuu var inställningen). Än idag så möter jag en hel del människor som likställer en med missbrukare om man medicinerar (Jaaahaaa så du är typ en pundare med recept då?), och även frågor som ”Men du, mediciner är ju inte så bra. Har du prövat denna eller denna dieten för de kommer garanterat att hjälpa dig?!”. Under tiden som fotbollstränare så nämnde jag en gång till en annan vuxen att jag har adhd och fick svaret (som var väldigt välment egentligen) ”Har du? Det hade jag aaaaldrig kunnat tro. Titta på *spelares namn* han lär ju ha hela alfabetet isf från A till Ö”! Spelaren personen nämnde var en rätt vilsen ung person känslomässigt och ganska utåtagerande men för den vuxne så var just det tydligen tecken på en bokstavsdiagnos.
    Eller denna; ”Adhd finns inte det är ju bara ett påhitt när man inte kan hantera bråkiga människor som är ohyfsade!”.
    Fördomarna är så galet många både om medicinering och om diagnosen i sig att det gör ont att tänka på att barn kommer att växa upp och möta samma kommentarer så ämnet triggar mig (samtidigt som det är otroligt skönt att få diskutera ämnet med någon annan).
    Medicinering kan i en del fall hjälpa personer och det är toppen men jag tror att man i längden behöver jobba med sin individuella problematik också, andra får ingen hjälp alls av medicinering och jag känner mig osäker på hur många mediciner man ska pröva på ett barn de är ju inga försöksdjur, och en del människor bränner ut sig pga hur mycket mer de orkar och klarar av att fokusera med hjälp av medicinen.
    Skit också nu blev det en roman igen av min kommentar, sorry😂😘 men ännet är sååå intressant!

  2. avatar
    säger:

    Ja, har själv troligen adhd (eller en 45 min utredning har gett mig den diagnosen men känns lite väl snabbt då man läser andras). Jag känner dock en rädsla för att äta medicin just med att många säger att de blir avtrubbade. Samtidigt har jag svårt att varva ner

  3. avatar

    Jag tycker att man ska ju testa sig fram men läkarna vill ju helst bara skriva ut mediciner för det är enklast. Känns det som.Men ja fungerar man bättre med mediin för ADHD så ska man ta det. Men mår man nget bättre av de måste de ju finnas andra sätt. 🙂

  4. avatar

    Jag har börjat fundera mycket på det själv eftersom jag har ätit Levxin i 100 år. Det känns som att kroppen inte vill svara längre.. Tabletter är inte allt, men utan dom hade jag inte fungerat just nu. Alla hittar sin väg på bästa sätt.

  5. avatar
    säger:

    Det var en lång kommentar 😛 Förstår att du inte menade något illa 🙂 Alla måste ju få tycka och tänka vad dom vill 🙂

  6. avatar
    säger:

    Jag äter ju medicin och gjort många ggr, visst vore det underbart om man kunde hitta en alternativ metod

  7. avatar

    Jag har barn med adhd. Och utan hans medicin så hade han aldrig klarat timmsrns i skolan mellan 8 och 14. Jag är tacksam att den funkar. Och man märker verkligen när han inte har tagit den

  8. avatar
    säger:

    Hmm oj vad många funderingar jag fick här. Jag har själv inte så kan inte riktigt uttala mig om det men jag tänker nog som dig att om man inte drar nytta av medicinering så kan man kolla andra alternativ och bygga vidare. Men om de hjälper så fortsätter man. 💓

  9. avatar
    säger:

    Jag själv ska göra en utredning av bla adhd och jag känner såhär att har jag någon diagnos så är inte medicin högst upp på listan som hos läkarna. Jag vill lära mig att leva med diagnosen, få hjälpmedel och sånt för jag är väldigt försiktig med mediciner. Väldigt bra inlägg av dig 🙂

  10. avatar

    Jag förstår din poäng i det hela, jag själv har hela tiden när jag sökt vård bara fått en massa mediciner utskrivna.. jag hade en cysta i ljumsken som inte ville försvinna jag fick penicillin och tog den. Blev allvarligt sjuk och blev inlagd på infektions mottagningen i 3 dagar pga en biverkning av penicillinet.. när sen cystan inte vill försvinna och jag söker vård igen vill dem skriva ut medecin igen. Den 4 gången sa jag ifrån, penicillinet hjälper inte den försvinner lite men kommer tillbaka efter en vecka igen. Men dem vill inte lyssna utan skriver bara ut ett recept, jag vägrar då ta det & tillslut bokar dem in en tid för att operera bort den istället. detta är bara en händelse av många problem jag kommit med då det ända svaret är medicinering. Jag har även ” anfall ” eller vad man ska kalla det då jag börjar skaka lite lätt och känner mig svimfärdig känner mig svag och typ jätte hungrig. Kollar upp det tar bland annat EKG och dem hittar någon liten störning där, min läkare skriver ut medecin mot psysisk ohälsa alltså panik ångest attacker + någon annan. jag har haft panik ångest attack och vet hur det känns pch detta är inte ens i närheten. tabletterna är väldigt starka och biverkningar som ” problem med att bli gravid ” ” personlighets förändring ” står på paketet. Jag vägrar ta en enda tablett. Jag sa själv till min läkare att jag tror de har något med blodsockret att göra då det ofta kommer på eftermiddagen och runt samma tidpunkt, men nej ” läkaren har ju alltid rätt ”.. nu vill jag inte söka vård längre för jag vet att jag inte blir rätt behandlad eller får rätt vård. ❤️

    1. avatar
      säger:

      Tack för din kommentar! Oj med din vårdhistorik förstår jag att du inte vill söka vård. Såna människor borde inte jobba inom vården. Det första jag tänker är om de har kollat blodsockret? Eftersom du själv misstänker det menar jag. Kram <3

  11. avatar

    håller helt med dig, och alla är ju olika så det bästa är ju att individanpassa och fokusera så sig själv. vad är problemet och vad behöver jag och vad behöver jag eventuellet förändra tänker jag <3

  12. avatar
    säger:

    Om inget annat hjälper så tycker jag att man ska äta mediciner. Men jag förstår dom som vill slippa allt va medz heter.

  13. avatar
    säger:

    Jag har provat olika mediciner och metoder, lite jobbigt har det varit men värt det. Jag kom fram till att medicin är bäst för mig. Men jag är inte färdig, jag har börjat motionera mycket och prövar byta kost ibland.

  14. avatar

    Bra fundering! Jag skulle aldrig fortsätta äta en medicin som inte ger effekt, men sen är jag inte någon som tycker om att ta massa mediciner oavsett och undviker alltid om det inte verkligen är ett måste!

  15. avatar

    Det är onekligen ett intressant ämne ändå. Jag är i stort både för och emot medicinering som jag tror/hoppas framgick. Jag tror det är bra i fall till fall 🙂

  16. avatar
    säger:

    Precis som du skriver så återhämtar vi oss på olika sätt. Kan hålla med om att vi brukar för mycket mediciner. Kanske finns där andra sätt att tillfriskna på när det gäller psykisk ohälsa 🙂

  17. avatar
    säger:

    Känner i gen det du skriver har inte adhd men lider av psykisk ohälsa och jag kom ingenstans, så jag själv valde att avsluta medicineringen och mår till och med bättre utan den.

  18. avatar

    Ett väldigt intressant inlägg. Kul du besvarar i eget inlägg. Om man testat olika mediciner och inget fungerar, varför fortsätta äta? Då får man kanske våga testa nånting annat, eller vara utan och försöka klara dig ändå. Tänker jag. Känns lite onödigt och fel att trycka i sig medicin om det ändå gör varken från eller till. Frågan är bara vad man gör istället, för man vill ju ändå fungera och må hyffsat iaf.

  19. avatar

    Min bror har adhd och han slutade med sin medicin för polisen trodde att han hade tagit droger en kväll, när han var ute på krogen. Vilket inte är så kul att bli anklagad för. Återhämtning är som du skriver väldigt olika för alla 🙂

  20. avatar

    Jag är diabetiker och äter medicin på morgonen och jag ser helst att jag slapp dom =).. Gillar inte mediciner eller att svälja tabletter alls

    1. avatar
      säger:

      Fast diabetes och mediciner kring det är en helt annan fråga. Förstår dock att du helst skulle slippa ta din medicin.

  21. avatar

    Jag förstår precis hur du tänker, samtidigt tänker jag lite att man kan testa olika mediciner, ibland är inte kombon man har rätt. Ibland ändras livet och man behöver nya mediciner. Så Se om de finns något annat du kan testa. <3

  22. avatar

    Jag tycker såhär att om man testat allt och inte kommer någonstans med annat än medeciner så är det bara o fortsätta med dem😔🙂

    1. avatar
      säger:

      Jo, det kan jag hålla med om. Men om man testat allt och medicinen inte gör det bättre. Varför ska man då fortsätta? Om problematiken fortfarande finns kvar på samma sätt memar jag som utan medicin. 🤔 Då gör den ju ingen skillnad. Jag bara tänker högt och funderar. 😊

  23. avatar

    Jag har varit väldigt hård kring att jag inte ska äta medicin för min psykiska ohälsa utan jobba med den från grunden. För mig har medicin varit sista utvägen. Jag förstår att vissa behöver medicin men för mig personligen har det varit viktigt att komma till bukt med problemet och bearbeta saker först. Jag tänker att jag annars kanske bara skulle skjuta problemen åt sidan.

Lämna ett svar

%d bloggare gillar detta: