
Jag är inne i en sådan svacka. Jag nedvärderar mig själv och tänker inte särskilt många vackra tankar. Stackars Rickard och Caroline kommer tröttna på mig… Jag vill vara stark och jag vill tro på mig själv att jag kommer ta mig dit jag vill. Just nu känns det som att det jag vill är en omöjlig väg att gå. Den ÄR inte omöjlig, men det känns så. Jag måste hitta ett sätt att ta mig ur min svacka, så här kan jag inte hålla på.
Igår var jag på coachmöte och vi bestämde att jag ska börja med att göra en affärsplan. Det första jag skulle fundera över i den är min vision. Vad vill jag och vad drömmer jag om, vad vill jag uppnå. Egentligen samma sak som jag redan funderat över mängder med gånger. Det som är så bra med visioner är att jag får drömma helt fritt och behöver inte ta hänsyn till några eventuella hinder.
Ikväll efter jobbet har jag skickat iväg två mail till gym här i stan. Det som jag kan känna är störande är att alla vill ha personer med flera års erfarenhet. Jag förstår att de tänker så men hur ska en person utan så mycket erfarenhet få in en fot när kraven är så höga. Jag har en förmåga att nästan deppa ner mig totalt och då låser det sig så det är tur att jag har så mång personer i min närhet som får mig att tänka till och inte tillåta mig att gräva ner mig. Vad hjälper det, att göra så? Ingenting, det blir bara jobbigt för mig själv och för de personer som måste höra på det. Jag menar inte att man aldrig ska få prata om att något är jobbigt utan jag pratar om att prata av sig och sedan fokusera om. Jag menar när det är svårt att släppa så det istället tar en massa energi, då behöver iallafall jag en spark i baken.


