I år är det fem år sedan som jag och Rickard sprang Victorialoppet för första gången. Första gången var 2015 och då sprang Rickard fyra kilometer och jag sprang nio kilometer. Dock sprang jag skadad så efter det kunde jag inte springa på ett halvår..
Här kan du läsa racereoports från tidigare år:
2017 del 1 och 2017 del 2
Igår var det så dags igen. Som vanligt de senaste åren var Rickard anmäld både till fyra kilometer och nio kilometer. Vi kom iväg ganska sent, åkte hemifrån vid ett så vi var på plats 40 minuter innan start. När vi skulle hämta nummerlapparna så hade någon redan hämtat Rickards nummerlapp. Vi tänkte att någon funktionär strukit honom när de såg att han var anmäld till båda loppen. När jag kollade resultatlistan såg jag dock att någon faktiskt sprungit i Rickards namn. Det konstiga var att det var inte anmäld någon mer Rickard så det fanns ingen annan nummerlapp kvar. Jättemärkligt! Vem var killen som sprang i Rickards företags namn?
I väntan på att Rickards lopp skulle starta så satt jag och åt frukt. Till sist så gick starten och Rickard drog iväg i full fart. Som vanligt så vann han loppet. Tvåan var även det här året hela minuten långsammare.
Uppvärmningen gick längs med fyra kilometersbanan, vi gick Prinsessan Leonores stig och här började jag också springa efter en stund. Det kändes inte särskilt bra i kroppen, inte knät men hade en allmän olustkänsla.
En selfie nere vid havet, här har jag aldrig varit och det var roligt att se lite annat än bara startområdena.
Jag ställde mig någonstans emellan beräknad sluttid 40-45 och 45-50. Blev dock lite nervös över om jag ställt mig på fel ställe och om jag skulle bli nersprungen i starten. Jag var så nervös, har aldrig varit så här nervös förut. Peppade mig själv att det är bara att springa.
Har du orkat läsa ända hit? Äntligen ska du få veta hur det gick för mig. 🙂 Till slut gick starten och jag kände mig alldeles ångestfylld. Hade på känn att det skulle bli en jobbig resa men första kilometern gick ändå bra. Inte på lätta ben men relativt pigga. Det jobbiga skulle börja vid tre kilometer då jag började må illa (note-to-self är att inte äta lösgodis i bilen ner. Så dumt! Det dummaste jag gjort inför ett lopp tror jag). Jag var tvungen att sänka tempot men första fem gick ändå på en bra bit under trettio minuter (27,40 ungefär vilket ändå är en helt okej tid.) Jag tog sikte på rygg efter rygg som jag fick släppa. Första vätskekontrollen tog jag lite vatten, enbart för att få stanna och hämta igen lite kraft. Likaså vid den andra vätskekontrollen tog jag också vatten, också här bara för att ha en anledning att få gå några steg. Det här loppet är en riktig publikfest och det är folk överallt. Ville verkligen inte stanna och gå. Illamåendet höll jag i schack genom att djupandas, försöka tänka på något annat och hålla nere tempot. Till slut kom jag i mål! Det var verkligen hemskt! Men inte så hemskt att jag inte kommer ställa upp igen nästa år och dessutom då springa fyran också.
Yes, så här trött var jag efter loppet. Det tog en bra stund innan jag kunde tänka på att äta och dricka var inte att tänka på då jag mådde så dåligt. Slog mig att nio kilometer var det länge sedan jag sprang på träning. Visst sprang jag en mil i intervallform förra veckan och så har jag ju matcherna men det är inte riktigt samma sak. Men! Jag är nöjd och jag känner att bara jag håller i träningen så är jag snart tillbaka i gamla takter.
