Ikväll har jag varit ute och dömt fotboll i solen. För första gången på över ett halvår som huvuddomare bland tre. Det är längre tid än så förresten. Tror senaste gången var när jag fick ett akut återbud i herrar division fem. Första halvlek kände jag mig som en seg klump. Men så hände något i kroppen i andra halvlek och jag hittade fart i mina ben och kunde tempoväxla. Lyckan i att känna att det finns fart i benen kan nog bara den som sett hur jag slitit det senaste året förstå. När jag slappnar av och liksom bara springer och inte tänker så mycket. Det har varit ett tungt år vad gäller min form. Som jag har fått slita med småskador och problem med att ens höja tempot pyttelite. Och så kände jag hur gamla Hanna kom tillbaka. Den Hanna som 2019 sprang igenom det där löptestet hur enkelt som helst. Den känslan ska jag njuta av och hålla kvar!
