Måste man vara samma person hela tiden?

Det är första februari och idag kom vintern tillbaka, iallafall ända tills i helgen. Då lovas det mildväder. För min dotters skull hoppas jag dock på att snön ligger kvar ett tag. Det finns en stor önskan att få åka mer pulka. Inte mig emot, jag vill också ut i snön. Många längtar efter vår. Där är inte jag! Jag brukar längta efter vår först runt mars. Tänk så olika det kan vara.
Imorse kände jag hur träningvärken började lura lite. Den känns ännu mer nu. Imorgon lär jag inte kunna gå. Så känns det iallafall…. Funderar på lite stretch och pilates senare. Vi får se, jag och Rickard ska vara med på en liten kickoff med alla domare senare. Den blir online och det är avsatt en timme. Tror dock att en timme är för lite men vi får se. Det kanske inte är någon som har några frågor alls. Tills dess vill jag bygga på mitt Visbypussel som jag beställde för mitt gåvokort från regionen. Just den här vyn ser jag ofta när jag är i Visby och jag vet exakt var det är. 
Jag har ingen skyldighet att vara samma person som jag var för ett, fem eller tio år sedan. Jag behöver inte ens vara samma person som jag var igår. 
Jag tror nog att vi alla kan skriva under på att pandemin förändrat oss människor, på både gott och ont. Vad har det då inneburit rent konkret för mig? I början var jag faktiskt väldigt rädd. Det kändes väldigt otryggt att inte veta hur saker och ting skulle bli. Sen började jag läsa på och med det kom mer trygghet och den har vuxit fram mer och mer efterhand. Idag känner jag en otrygghet mer politskt. Hur kommer det bli egentligen och hur många gränser kommer korsas av politker i sin strävan att bekämpa viruset. Det är jag rädd för. Inte viruset. Tycker det är ytterst obehagligt att känna den här otryggheten. För många andra är det precis tvärtom, känner sig trygg med myndigheterna men är livrädda för viruset.
Jag har blivit mer engagerad i orättvisor, jag håller inte för mig själv vad jag tycker och tänker om saker och jag vågar stå för det när jag väl säger något. Det är en egenskap jag alltid haft. Som en vän sa om mig när vi var tonåringar, ”man ska inte fråga Hanna vad hon tycker om man inte vill ha ett ärligt svar.” Däremot är jag aldrig elak. 
En sak som däremot inte förändrats är att jag är samma glada, spralliga Hanna som alltid har ett leende på läpparna. Som har nära till skratt och vill alltid det bästa för alla. Bara lite mer öppen och en del tycker säkert att det är jobbigt. Något som är helt klart dock är att jag alltid haft starka åsikter, skillnaden nu är att jag inte håller tyst. Däremot är det inte samma sak som att säga precis vad som helst. Jag säger bara högt det som jag verkligen kan stå för utan att såra någon annan.