Jag hade tänkt skriva om något helt annat men istället måste jag skriva om regionens besked. Nu är det klart att regionen ska varsla 900 medarbetare. Inte nog med att varslet gör mig upprörd, något mer som gör mig riktigt upprörd är att vi undersköterskor inte ens benämns med vår riktiga titel. Vi ingår i gruppen ”övrig personal”. Vi är reducerade till ingenting. Det känns så fruktansvärt trist. Det jobb som jag och mina kollegor gör är inget värt.
Många tänker att vara undersköterska är ett enkelt jobb men det är faktiskt allt annat än enkelt. Inte nog med att du ska vara någons händer och fötter, du ska också ha den kliniska blicken och kunna se om någon blivit sämre i sitt allmäntillstånd. Ibland finns det liksom inget konkret att ta på. I dagens samhälle med alla sköra och multisjuka äldre går det inte att sätta vem som helst att jobba med dom. Om man inte vet vad som är tecken på sjukdom, hur ska man då kunna agera och meddela sjuksköterskan?
Så åter till regionen, jag fattar ju att det behöver göras något. Men man kanske inte ska skära på fotfolket, vem ska då ta hand om patienterna? Det är redan personalbrist och patienterna trillar in i strid ström. Huruvida jag får behålla jobbet eller inte är inte klart, det är en process som kommer ta sin lilla tid. Så det kommer vara ett gäng skakiga månader.