Jag är uppvuxen i en kristen familj. Har alltid trott på Gud och sjungit i kyrkokör och varit aktiv i kyrkan. Som tonåring var jag med på lärljungaskolan på fredagskvällarna och på lördagar 21:21. Det hette så för att tiden som mötet började var just 21:21. Minns det som väldigt fina och givande möten, anpassat för ungdomar. Nu som vuxen är jag inte alls lika aktiv. Behöver man ens vara aktiv i kyrkan som kristen? Nej det tänker jag att man inte måste.
Finns det verkligen en Gud? Det är en fundering som jag brottas med nästan dagligen. Jag avundas dom här personerna som har en levande relation till Gud. En relation där dom känner att Gud är med i varje steg dom tar. Jag har så många exempel där jag försökt vända mig till Gud men istället möts av tystnad. Jag är definitivt inte perfekt, det händer allt att jag använder fult språk. Särskilt när jag är upprörd över något….. Eller gör andra saker som jag vet att jag inte borde.
Jag tänker ofta att jag gör något fel, jag är inte tillräckligt ”rätt-troende” för att Gud som är allsmäktig ska bry sig om lilla mig. Samtidigt som hela kristendomen går ut på förlåtelse, hur Gud sände sin ende son till jorden för att frälsa människorna. Gäller det bara vissa utvalda?
Jag försöker och försöker men nej, inget gensvar. Så att tro är inte alls så lätt. Samtidigt vågar jag inte att inte tro. Nej jag vet inte, det kommer väl klarna kanske. Eller så kommer jag fortsätta stå och stampa….