Men den allvarligaste av alla kränkningar mot yttrandefriheten är inte den som drivs av feghet, ty den genomskådas lätt, utan den som växer ur aggressiv, självgod dumhet. Den gror i de troendes absoluta säkerhet om att ha funnit den slutgiltiga och absoluta sanningen. Den intalar de frälsta att alla andra uppfattningar än de egna inte bara är fel, utan också onda, och därför inte värda att lyssnas på utan tvärtom ger anledning att hata och till och med bestraffa de avskyvärda individer som framför dem.
Jag läste ett mycket tänkvärt inlägg hos Det goda samhället. Som du säkert redan förstått så brinner jag för yttrandefrihet och rätten att få tänka och tycka annorlunda än vad normen och det rådande narrativet föreskriver. Jag menar att ett öppet samhälle förutsätter att vi kan diskutera även det som känns jobbigt och svårt – utan rädsla för repressalier.
Min upplevelse är att yttrandefriheten allt oftare ifrågasätts och begränsas i praktiken, även om vi formellt sett fortfarande har den. Det är tydligt att vissa åsikter betraktas som mer acceptabla än andra, och att de som vågar avvika från det gängse narrativet ofta får betala ett högt pris. Man riskerar att bli smutskastad, förlöjligad eller till och med socialt utfryst. Den som framför en åsikt som avviker från den dominerande diskursen får ofta inte ett sakligt motargument, utan i stället en stämpel: extremist, konspirationsteoretiker eller något annat avskräckande epitet.
Idag känns det som att yttrandefrihet alltmer handlar om rätten att uttrycka ”rätt” åsikter, det vill säga de som speglas av media och andra tongivande aktörer. Den som håller sig inom den ramen möts av applåder och bekräftelse, medan den som vågar ifrågasätta blir tillrättavisad, tystad eller i värsta fall demoniserad. Det här är ett problem då det skapar ett samhälle där självcensur blir norm. Människor undviker att yttra sig fritt, inte för att de saknar åsikter, utan för att de fruktar konsekvenserna. Det är en farlig utveckling eftersom verklig demokrati och intellektuell utveckling förutsätter att idéer kan brytas mot varandra i öppna och ärliga samtal. Utan detta riskerar vi att fastna i en trång åsiktskorridor där vissa frågor aldrig får diskuteras och där sanningar fastställs utifrån vad som är politiskt gångbart snarare än vad som faktiskt är sant.
Yttrandefrihet handlar inte bara om att få säga det som är bekvämt och populärt – det verkliga testet är om vi tillåter människor att säga det som utmanar oss, provocerar och till och med gör oss upprörda. Om vi inte klarar av det, då är det inte en sann yttrandefrihet vi har, utan bara en illusion av den.
