Det här med att träna alltså

Längtan är stor efter att springa men efter veckans bekymmer med vaden så vågar jag inte. Det får bli crosstrainer en vecka. Men det är ju så galet tråkigt med alternativ träning när jag inte vill annat än att få ge mig ut på konstgräsplan och rejsa järnet.

Min tråkiga inställning till trots så ställde jag mig på crosstrainern. Även på den går det ju att köra intervaller. Så det fick bli 30 sekunders hårt jobb med 25 sekunders vila. Hela passet tog fyrtiofem minuter och jag fick ett riktigt bra pass med minimal belastning på min vad.

Ikväll stretchade jag trettio minuter. Hur skönt som helst. Det är intressant det där, vissa dagar kan jag inte slappna av alls och igår kväll somnade jag direkt när jag var klar med min trettio minuters stretch. Riktigt så avslappnad blev jag inte ikväll men det är mest för att jag ville lyssna på ett riktigt intressant tal. Ett tal som definitivt kommer att minnas. Men det är ett helt annat inlägg som kommer i dagarna.

Hoppa på tåget – Black and white

Åkes tema den här veckan är black and white. Det första jag kom att tänka på var faktiskt den där rätten black and white, filet mignon. Oxfile och fläskfile serverad med två olika såser, bearnaisessås och rödvinssås. Mm, nu blev jag hungrig när jag tänker på den där maträtten.

Men vi ska inte prata om mat utan snarare om hur svartvita bilder kan förändra hela känslan som en bild ger. Jag har valt tre olika bilder, en landsvägsbild, selfien på mig i skogen tidigare i veckan och en bild på himlen utanför mitt vardagsrumsfönster.

Svartvita bilder ger alltid känslan av en svunnen tid tycker jag. En tid som flytt och som aldrig kommer igen. Så är det med alla dagar men just bilder i svartvitt förstärker den känslan för mig. Man ser nyanser på ett annat sätt och detaljer står i centrum när inte färger tar över i bilderna. En bild i svartvitt kan upplevas både mer dramatisk, sorgsen och dyster jämfört med en bild färg. Trots det så gillar jag bilder i svartvitt.