Författare: Hannas krypin

Den här veckans ord i Åkes Hoppa på tåget är ”spännande”. Det passar ju väldigt bra då att fortsätta på Hildurs äventyr. Den här gången möter hon David som tar med henne ut på spännande grottäventyr. Häng med!

Nästa morgon sitter jag på pensionatets veranda med en kaffe i handen och bruset från havet i öronen. Jag tittar ut över havet och inser att: här vill jag stanna kvar. Jag vill upptäcka och se mer. Undrar vad det finns för spännande natur att upptäcka här?

Jag tar på mig skorna, packar min ryggsäck och lämnar pensionatet. Solen värmer redan, men vinden från havet är sval och inbjudande. Jag upptäcker en smal stig som jag bestämmer mig för att följa. Den leder mig mot klipporna.

Plötsligt hör jag ett skratt, ett sådant där skratt som får mig att nästan börja skratta jag med. Fast jag inte vet vad personen skrattar åt. Jag tittar mig omkring och ser en man som sitter på en sten och ordnar rep och hjälmar. Han tittar på mig som att han redan visste att jag skulle komma.

”Du ser ut som någon som vill ha ett äventyr,” säger han med ett varmt leende.
”Ja, det vill jag väldigt gärna” svarar jag.

Han reser sig och sträcker fram handen.
”David,” säger han. Hans handslag är fast, och hans blick är trygg men nyfiken.

”Hildur,” svarar jag.

David berättar att han känner till de bästa grottorna i området – inte de som finns i broschyrer eller på turistkartor, utan de riktiga, lite hemliga platserna.

”Om du vill följa med, häng på. Men du måste vara beredd på att krypa och bli smutsig,” säger han med ett blinkande öga.

Hans ord lockar mig och jag säger direkt att jag hänger med. Samtidigt tänker jag vad jag nu ger mig in på. Följa med en främmande kille liksom. Men David känns direkt som en trygg person. Jag tvekar inte ett ögonblick.

Tillsammans vandrar vi längs med stigen och medan David rör sig vant och visar mig hur man tar sig fram säkert, får han mig att berätta om vad jag hittills varit med om och vad som fick mig att lämna allt där hemma.

Till slut är vi framme vid grottan, mynningen är låg, och jag måste ducka för att komma in. David hjälper mig försiktigt förbi några taggiga grenar, och vi kryper in i mörkret. Pannlampan kastar ljus på väggar som glittrar som diamanter. Inne i grottan är luften sval och stilla, och varje steg ekar mjukt.

Vi stannar vid en stor kammare. Här finns båda stalaktiter och stalgmiter och en stor grottsjö. David släcker sin lampa och låter mig stå i mörkret en stund. Jag hör droppande vatten, mitt eget andetag och en tystnad som är ovanligt lugn.

”Här brukar man förstå saker,” säger han. ”Inte allt, men tillräckligt.”

När vi klättrar ut ur grottan igen slår solen mot oss och havet glittrar i fjärran. Jag känner mig både trött och levande på samma gång. David tittar på mig.

”Du ser ut som någon som kommer stanna här ett tag,” säger han.

Jag ler. ”Jag tror det.”

Vi börjar gå tillbaka mot byn, och för första gången känns det som om framtiden inte är något jag måste nå, utan något jag kommer få upptäcka allteftersom.

En lista från Underbara Clara

Vad är gott? Mat!! Julmust. Godis i nästan alla former. Pepparkakor och dumlekakor.

Vad stressar dig just nu? Att jag har så svårt att sova. I natt vände jag och vred på mig så mycket att det var som ett helt gympass.

Vad ska du göra ikväll? Ta det lugnt och vila förutom matlagningen. Besöka blogglandia. Det blir ingen träning. Någon måtta får det vara med tanke på gårdagens cup.

Vad är svårt? Att komma ihåg saker. Jag glömmer så snabbt. Men jag tror att det är på grund av att jag inte sover ordentligt. Det blir bara rosa fluff av hjärnan.

Vad är lätt? Skratta. Kan man bli annat än glad av ett riktigt gapskratt? Så där så man får skrattkramp.

Vad blir det för middag idag?  Jag och Rickard ska hjälpas åt med en korvstroganoff. Är det inte konstigt att det känns så jobbigt att göra? Chili con carne känns inte alls jobbigt på samma sätt.

Vad vill du göra mer? Säger som Clara: jag vill sova mer och träna bättre.

Vad går du igång på? Oresonlighet och när folk inte lyssnar.

Vad gråter du av? Allt möjligt. Idag höll jag på att börja gråta av trötthet när jag var på jobbet.

Vad gruvar du dig inför? Löptestet om två veckor. Kommer höstens träning ha gett resultat?

Vad gjorde dig arg senast?  Hm, det var nog inget viktigt för det har jag glömt bort.

Vad åt du senast? Mina godisrester från igår: dumlekolor, geisha och krokofanter.

Vad är fånigt? Vuxna människor som inte kan bete sig. Ibland tänker jag att vi människor faktiskt aldrig slutar att vara barn fullt ut.

Vad är du inte? Konflikträdd och avig.

Vad är du? En glad och omtänksam prick.

Vad längtar du efter? Längre och ljusare dagar, att komma i form, träffa min familj. Imorgon ska jag faktiskt träffa min pappa efter jobbet. Det blir trevligt.

Vad har du missuppfattat?  Hm, en hel del men såklart ingenting som jag kommer på nu.

Vad ska du göra nu? Vila, jag har sovit så dåligt i natt att jag har en brutal huvudvärk.

Det här är del fem i min serie hoppa på tåget. I min kategori allmänt trams kan du läsa tidigare delar. På lördag kommer del 6. Jag har planen klar för var Hildur ska hamna härnäst. Japp, nu har karaktären fått sitt namn.

Så känner jag att det är nog. Efter Gun-Britt, korvfläcken och doftljusen med melankoli bakom Ica och jag vet inte var jag är men det blir nog bra ändå känner jag starkt att här kan jag inte kan stanna…..

Jag vill inte ha fler broschyrer, fler diplom eller fler män som fiskar i tomma fontäner. Jag behöver ett nytt tåg. Ett helt annat spår och ett nytt kapitel som luktar mindre kall kokt korv och mer… framtid. Eller åtminstone framtid med fungerande internet. Mina tankar vandrar vidare. Jag vill vara med om något spännande, en grottvandring, ett möte med vilda djur eller vad som helst. Så med den insikten halvspringer tillbaka till stationen med tygkassen i ena handen och ett halvätet äpple i den andra.

Jag hinner precis hoppa på ett tåg som avgår efter bara två minuter. Jag tittar inte ens var tåget ska gå. Men det är något med känslan. Det känns både bekant, rätt och pirrigt på samma gång. Jag somnar till och vaknar av att konduktören knackar mig på axeln och viskar “du är framme nu. Jag rekommenderar att du går av. Nästa station är liknande det du nu lämnat bakom dig.” Efter allt jag hittills sett är jag inte svår att övertala, jag slänger på mig ryggsäcken och kliver av. Jag kikar mig omkring och känner direkt: här vill jag vara!

Naturen ser ut precis som i en feelgood-film. Det är grönare, luften doftar av både pinjenötter och nybakt bröd (eller så är det bara någon som tappat en kanelbulle, jag frågar inte). Husen är charmigt skeva, precis som jag. Havet syns i horisonten. Någon spelar gitarr på en veranda och en hund med bandana sitter bredvid, som om det är det mest naturliga.

Plötsligt vet jag. Jag känner det i hela kroppen, ända ner i tån som fortfarande är blå efter barnvagnen. Här, just här är min nya plats och här ska jag vara. Jag går genom byn och försöker se ut som att jag vet var jag ska. Samtidigt viskar varje hörn att jag är på rätt plats. En kvinna säljer citroner från sin trädgård. En man lagar sin cykel med en sked. Ett barn ritar med kritor direkt på vägen och frågar: “Vill du vara med?” som om vi redan känner varandra. ”Ja det vill jag”, säger jag. ”Jag heter Hildur, vad heter du?” ”Jag heter Celine”, svarar barnet. ”Jag bor där borta” säger Celine och pekar mot ett gulligt pensionat. Jag ritar en stund tillsammans med Celine och skuttar sedan fram på vägen, glad över min nyfunna vänskap.

Jag får ett rum på pensionat. Rummet är skevt, med blommiga tapeter och ett fönster som vägrar stängas helt. Men min säng är mjuk och jag känner direkt hur trött jag är. Glad över att ha hittat min plats somnar jag innan jag ens landat med huvudet på huvudkudden. Nästa morgon sitter jag på en pensionatets veranda med en kaffe i handen och bruset från havet i öronen. Jag tittar ut över havet och inser: här vill jag stanna kvar. Jag måste bege mig ut på äventyr!

Fortsättning följer…….