Författare: Hannas krypin

Min blogg startades i mars 2007 som en vardagsblogg med mycket fokus på mode. För några år sedan började jag fokusera på träning och hälsa ur olika perspektiv. Min stora passion är pilates och min dröm är att ha en egen pilatesstudio. Jag har också drömt om att plugga till sjuksköterska men har utbildat mig till specialistundersköterska inom palliativ vård/avancerad omvårdnad och specialistundersköterska i akutsjukvård och intensivvård. Häng med mig här på bloggen genom högt och lågt! Just nu är det mycket fokus på ren omvärldsspaning. Vad händer i vår värld egentligen och vad vill våra politiker? Du kan även följa mig på instagram: @hannafialotta och på Facebook: Hannas Pilates VÄLKOMMEN TILL MIG!

En dagens, tack!

Publicerad den av Hannas krypin

Humör: Glad men trött.

Träning: Sprungit en stege på löpbandet: 1000m, 800m, 600m, 400m och 200 meter. Kroppen kändes pigg och glad.

Väder: En kort stund vid lunch var det faktiskt sol.

Läst: Efter tips från S har jag börjat att läsa boken ”konsten att vara snäll”. När jag läst ut boken kommer jag skriva ner mina tankar. Fick direkt inspiration till ett blogginlägg.

Mat: Lagat en väldigt god lasagne. Den åt jag också av till kvällsmat.

Fundering: Jag har lagt en hel del tankekraft på mötet i veckan som kommer.

Rörande: Såg matchen mellan LHC och Rögle. En av LHC:s helt klart bästa spelare, Broc Little har varit skadad länge och nu blivit tvungen att sluta sin hockeykarriär. Han fick en fin hyllning och jag blev helt rörd till tårar. Det är så sorgligt när man tvingas till avslut av omständigheter man inte kan påverka.

Fem en fredag vecka 3: Upprepning

Publicerad den av Hannas krypin

Så skönt med fredag! Det har varit en ganska jobbig vecka som krävt en hel del tankeverksamhet. Men det blev bra till slut och nu tar jag helg. Jag har verkligen inga planer alls för helgen. Så skönt att bara få vara och ladda batterierna. Jag känner redan av träningsvärken från gårdagens pass. Det är bra, då vet jag att musklerna fått jobba fast jag inte orkade i 45 sekunder på alla övningar.

Elisas fem en fredag handlar om upprepning. Häng på du också. Tycker precis som Elisa att det är kul att det kommit lite nya bloggar som är med och svarar på frågorna.

  1. Vad gör du nästan varje dag utan att ens tänka på det? Scrollar helt planlöst på facebook. Brukar märka det ganska snabbt ändå och då försöker jag bryta direkt.
  2. Vad säger du ”bara en gång till” om, men gör det ändå flera gånger? Oroar mig över saker som jag ändå inte kan påverka. Sen det där med godis, jag kan verkligen inte föräta mig… Fast jag ibland vill.
  3. Vilken tanke snurrar runt lite för ofta i ditt huvud? ”Gjorde jag rätt nu”.
  4. Vad skjuter du upp varje vecka men ändå alltid får gjort till slut? Tvätta håret. Usch så tråkigt jag tycker att det är. Torrschampo är bra alltså.
  5. Vad googlar du återkommande fast du borde kunna det vid det här laget? Receptet till amerikanska pannkakor.

Längtan att få leda och andra funderingar

Publicerad den av Hannas krypin

Det här inlägget har tagit så lång tid att skriva. Har tittat på ”sanningen”, ser du också på den serien? Det slängs ut så många trådar och alla har både motiv och beter sig på de mest märkliga sätt. Ska bli intressant att se hur de kommer knyta ihop säcken. Tror det är ett avsnitt kvar nu, eller kanske två. Men det får jag se först i nästa vecka. När det avsnittet tog slut hamnade vi istället i ”en man som heter Ove”. Det är nog en av mina favoritfilmer faktiskt.

Något jag inte har berättat är att jag börjar få det där suget efter att få leda pass igen. Såg att Friskis och Svettis söker pilatesinstruktör. Jag har lämnat en intresseanmälan. Så får vi se.

…. Ikväll hade domarklubben ordnat ett cirkelfyspass på Friskis och svettis. Det blev ett riktigt bra pass med alla de där övningarna som jag ogillar så mycket. Kände mig mest bekväm då jag fick använda mina ”pilatesmuskler” och så rörligheten i slutet. Jag kommer garanterat att ha träningsvärk imorgon. Hur som helst, längtan efter att få leda pass vaknade. Kommer ju så väl ihåg hur jag kände det när jag hade min gympa och min corefusion. Min pilateskurs i Mjölby. Lyckan att få peppa och inspirera.

Det har dykt upp en intressant möjlighet på jobbet. När jag såg mailet om det kände jag direkt att jag gärna ville anmäla intresse. Funderade ett par dagar och skrev sedan att jag är intresserad. Så i nästa vecka har jag ett möte inbokat. Många tankar spinner runt i huvudet. Kommer kanske skriva mer om det senare, vi får se.

Jag har också funderat och förundrats lite över hur människor ibland beter sig. Orimliga reaktioner och konflikter som bara blir utan anledning. Jag tänker att vi människor nog aldrig kommer bli vuxna på riktigt. Det lilla barnet kommer alltid finnas kvar.

Funderar också på hur min hjärna resonerar. Tog nämligen mina pumaskor imorse med inget grepp alls. Det var ju en grad och snön hade börjat smälta. Borde väl fungera tänkte jag. Men jag hade fel. Från parkeringen till entrén var jag som Bambi på hal is.

Att kunna mötas

Publicerad den av Hannas krypin

Jag har funderat så mycket och ju mer jag funderar desto mer relevant blir frågan: vad är egentligen viktigast – att ha rätt, eller att kunna möta varandra. Lätt att tänka att det är samma sak men det kanske egentligen är så att de står i konflikt med varandra.

Det kan ju kännas väldigt tryggt att få rätt. Det bekräftar ens självbild. Men när behovet av att få rätt tar över riskerar samtalet att förvandlas till en kamp, där den andre reduceras till en motståndare snarare än en människa. Hur svårt blir det inte att lyssna i ett sådant klimat och givetvis ännu svårare att förstå. Jag tänker att för att mötas krävs något helt annat: närvaro, tålamod och en vilja att stanna kvar även när det skaver.

Det behöver ju inte innebära att man måste ge upp det man tror på utan snarare acceptera att det som ser ut som motsatser faktiskt kan finnas samtidigt. Det ena utesluter inte det andra. Om man vågar stå kvar så tänker jag att möjligheten till ett djupare samtal öppnas. Kanske inte att man tycker lika men att man respekterar varandra. När det där behovet att korrigera eller övertyga inte längre finns.

Men visst finns det en gräns på hur mycket det går att påverka en annan människa. Jag tänker att den enda jag kan förändra är mig själv. Förändring kräver mycket av mig och framförallt en vilja att faktiskt vilja göra saker och ting annorlunda. Att vilja testa något nytt. En vilja att se mina invanda mönster och automatiska reaktioner. Men också min roll i de konflikter som uppstår.

En viktig fråga att ställa sig är om viljan verkligen finns till förändring eller om det är enklare med de gamla hjulspåren. Det som är invant är bekvämt och tryggt, även när det blir upprepade missförstånd och låsningar. Riktig förändring innebär att ta ansvar för hur man pratar, lyssnar och möter andra människor. Det betyder också att acceptera att man har rätt men att relationen är viktigare än att ha rätt.

Jobb, snöoväder och träning

Publicerad den av Hannas krypin

Det snöade ända fram till lunch idag, tänkte jag skulle få det besvärligt när jag åkte hem men det mesta slasket hade hunnit försvinna på vägarna. Men det blir inte kul imorgon om det fryser på nu.

Det här nedan skrev jag igår kväll och det känns högst aktuellt ikväll med. Förutom att jag inte ligger i sängen utan fortfarande sitter i soffan. Jag publicerade det aldrig eftersom precis som jag skrev i första punkten så somnade jag i stort sett direkt.

Just nu:

  • Ligger jag i sängen, lär nog somna snart. Så trött….
  • Är jag sugen på krokofanter. Det får bli till helgen.
  • Stör jag mig att jag inte kom ut på en promenad. När Rickard pratade om det så kände jag verkligen inte för det. Ville bara vila och vips hade hela kvällen gått.
  • Får lite ångest över allt prat om ”att när man är över fyrtio blir det ännu viktigare med styrketräning. Jag vet att personerna som skriver det har rätt. Det är väl därför det blir så jobbigt.
  • Längtar jag efter stretch.

Rickard har hur som helst valt en film där en grupp människor ska överleva en flygplanskrasch och landar i Everglades. Jag kommer titta med ett halvt öga då jag vill ha en liten bloggstund innan läggdags. Jag har haft en pysslig dag på jobbet och fått lära mig lite nytt. Jag var ”hurtig” och tog trapporna, det är tre våningar från omklädningsrummet. Spelar ingen roll hur vältränad jag tycker att jag blir så är de där trapporna alltid gräsliga. Det är något med höjden på trappstegen tror jag.

Ikväll kände jag att jag behövde springa lite. Velade hit och dit och Rickard tyckte jag skulle försöka springa en femma på löpbandet under 30 minuter. Det lyckades jag ju med. blev ett riktigt bra lite längre snabbpass. Men nu börjar jag längta efter att kunna springa ute. Fattar inte riktigt hur jag kunde träna mestadels på löpband, jag vill ha den friska luften. Men just nu är jag glad att jag kan springa.

Två nyanser av lila och datortrubbel på det….

Publicerad den av Hannas krypin

Först måste jag börja med att gnälla av mig: min dator la nämligen av. Skärmen har varit lite strulig ett tag så då brukar jag behöva stänga av datorn med knappen. Ikväll startade den inte alls igen. Så det här inlägget skriver jag från appen på telefon. Det har varit en bugg hur länge som helst så har inte kunnat använda appen ordentligt. Ikväll bytte jag lösenord och avinstallerade appen. Sen strulade det såklart med att logga in. Till slut löste det sig. Kan konstatera att jag verkligen är beroende av datorn. Så typiskt för vi diskuterade precis att kanske byta ut tv:n.

Så från det till något annat: bilden ovan tog jag vid 23-tiden. Ser ju mer ut som skymning. Trodde inte att snön kunde lysa upp så mycket. Eller så hade EPA-ungdomarna party och lyste upp hela området….

Uppdaterat: Fick igång datorn, testade återigen att försöka bryta strömmen och då fick jag igång datorn. Så nu ska jag passa på att rädda sånt där viktigt som kan vara svårt att komma åt på en ny enhet.

Nu är glada julen slut, slut, slut…. Och så kanske paus?

Publicerad den av Hannas krypin

Jag var egentligen inte trött på julmyset men idag åkte det ut. Det är så konstigt det där, varje år känns det helt plötsligt som att vi har massor med ytor. Julen tar helt enkelt stor plats. Jag konstaterade också att jag villhöver ett gäng trevliga löpare. På byrån i hallen och på den vita bänken i vardagsrummet och så gärna någon ny till vardagsrumsbordet. Jag har en lila som jag haft i flera år. Den är jag lite trött på.

Trots att det är vinter och kallt så växer mina paletter så det knakar. Samtidigt som de tappar blad…

Min lediga dag har annars spenderats på det mest icke-produktiva sätt som finns så kände verkligen att jag behövde göra något vettigt. Jag har skrivit lite på min berättelse, känner att jag vill utveckla berättelsen mer, även tidigare delar. Det jag skrivit om idag är varför Hildur väljer att bara ta sitt pick och pack och ge sig av. Vad som fick henne att känna att nu är det nog och att hon behöver göra något annat. Men mest funderar jag över om jag ska pausa berättelsen, skriva för min egen skull och sedan kanske skicka iväg den till något förlag. Men vi får se, den idén är verkligen bara på idé-stadiet….. Någon bloggläsare kanske vill vara provläsare framöver.

gtrh

Madeleine är i den här veckans inlägg upprörd över hur hennes hyresvärd hanterar snöröjningen. Med all rätt ska jag säga. Helt galet ju att komma försent till jobbet på grund av att hyresvärden inte kan sköta sitt jobb.

Amanda har skrivit en bokrecension på en av böckerna som hon läste under julen. HÄR kan du läsa inlägget.

I Tittiluras blogg kan man läsa om sagoväsen och andra mytologiska varelser. I det här inlägget har hon valt att fokusera på mylingen.

Söndagslistan vecka 2

Publicerad den av Hannas krypin

Så kul det var att läsa era tankar och funderingar i mitt inlägg ”är bloggdöden en myt”. Jag ska svara på alla kommentarer men inte just nu. Nu tänkte jag istället dela veckans söndagslista.

Känsla: Det har inte varit en sådan rolig vecka känslomässigt. Jag har känt mig nedstämd, reagerat på småsaker och gråtit en skvätt.

Väder: Snö och minusgrader! Är så glad för snön. Mindre glad såklart över att behöva borsta av en snöig bil och skrapa rutorna.

Veckans träning:

  • Måndag: Vilodag
  • Tisdag: Dömt fotbollscup: 2 matcher som assisterande och 1 som huvuddomare.
  • Onsdag: Vilodag
  • Torsdag: Tänkte lufsa lite men fick feeling och sprang 5*200 meter med joggvila.
  • Fredag: Tog en morgonpromenad på nästan tre kilometer.
  • Lördag: Joggade 6,4 kilometer.
  • Söndag: En promenad med Rickard i kylan.

Mina positiva från veckan:

  • Fått fin cred av fina chefer. Den som säger att det inte är viktigt med beröm kan ”slänga sig i väggen”. Alla mår bra av att få bekräftelse på att det man gör är bra nog.
  • Det var så roligt att döma fotboll igen.
  • Planeringsdagen med övriga LDU:er. Blev en riktigt trevlig dag.
  • Trevligt födelsedagsfirande för A.

Klokheter från Karoleen: Tog en printscreen från hennes inlägg. Tycker det är så kloka tankar som jag vill dela vidare.

Världsläget: Trump och Grönland. Vad är det som händer där egentligen? Känner att jag måste läsa på mer för att förstå vad som egentligen händer. Rykten i sociala medier vill jag inte fästa vikt på.

Konstiga: När jag dömde cup i tisdags så före första matchen tappade jag mitt ena örhänge. Jag hittade den ena delen men inte den andra. Tänkte att det är väl som det är, jag får köpa nya framöver. Men döm om min förvåning. På morgonen efter när jag reste mig upp från sängen hörde jag att något ramlade ner på golvet. Då var det den andra delen av mitt örhänge. Måste på något konstigt sätt ha trasslat in sig i mitt hår men hur fattar jag inte. Jag sprang ju runt på en fotbollsplan i tre timmar…

Knasiga: Ja du ser ju… Tyckte kläderna kändes så konstiga och förklaringen ser du ovan… Hur lyckas jag ens, visade I hur jag såg ut och hon fick sig ett gott skratt….

Klantiga: Jag fick en tavla i huvudet på jobbet. Skrev en arbetsskadeanmälan ifall att. Bättre göra det en gång för mycket än en gång för lite.

Bilder från veckan: Känns som att jag visat alla redan men någon ska jag kanske kunna skrapa fram.

En 19-åring och en strålande vinterdag

Publicerad den av Hannas krypin

Det har varit en strålande vacker vinterdag, den 11 januari 2026. Strålande också på ett annat sätt – det är A:s 19-årsdag. Hans sista år som tonåring, och i år tar han studenten. Hur galet är inte det att tänka på?

A hade önskat tacos till kvällsmat och marängsviss till efterrätt. Till lunch stekte jag ett helt berg med amerikanska pannkakor. Men innan lunchen tog jag och Rickard en promenad tillsammans. Soligt, vackert och bitande kallt. De där byxorna och tröjan som jag bor i är verkligen perfekta i vinterkylan. Jag frös nämligen inte dugg, 99varken om benen eller överkroppen. Däremot så kändes det såklart om ansiktet.

A hade önskat sig böcker i födelsedagspresent. En av dem var tyvärr slutsåld vid beställning, men den går att beställa i efterskott.

Eftermiddagen spenderades hos mina föräldrar. Marcus var också där, men Kevin var med sin mamma. På vägen dit stannade vi vid affären och köpte muffins, och väl på plats gjorde Rickard ett rejält lass marängsviss. En riktigt trevlig eftermiddag.

När vi kom hem igen gjorde jag och Rickard i ordning kvällens middag – tacos, precis som A önskat. Nu har jag landat i soffan och känner mig helt mätt på social tid.

Är bloggdöden en myt?

Publicerad den av Hannas krypin

Mitt svar på frågan om en eventuell bloggdöd är ett rungande nej. Bloggar som format lever definitivt fortfarande, men förutsättningarna har ändrats. Jag upplever att läsandet minskar och att hierarkierna blivit stelare. De stora bloggarna är i princip ohotade i toppen, medan det blivit allt svårare för mindre eller nya röster att nå ut till en större läsarkrets.

Jag tror inte att det handlar om brist på kvalitet eller engagemang hos mindre bloggar, utan snarare om hur synlighet fungerar idag. Algoritmer, plattformar och portaler förstärker det som redan är stort. Det skapar ett slags rundgång där samma röster återkommer, medan andra aldrig riktigt får chansen att höras.

Jag läste ett inlägg hos Sandra där hon reflekterade kring ett inlägg som Clara skrivit, där Clara efterlyser mer konkurrens. Jag kan på sätt och vis förstå både Claras önskan och reaktionerna på hennes inlägg. Men jag vill också bidra med min egen syn på saken.

För mig handlar frågan mindre om konkurrens och mer om generositet. Jag tycker generellt att alla som driver bloggar – särskilt de med stor räckvidd – borde vara mer generösa med att låta andra växa. Ju fler röster som får utrymme, desto rikare blir hela blogglandia. Att dela, länka och lyfta andra innebär inte att man tappar sin egen position – tvärtom kan det bidra till att fler hittar in i bloggvärlden överhuvudtaget.

Det är därför jag fastnar vid en detalj i Sandras inlägg. Hon länkar till flera säkerligen mycket läsvärda bloggar – men samtliga tillhör samma stora portal som hon och har redan en betydligt större läsarkrets än de flesta mindre bloggar. Det illustrerar ett stort problem: även när vi vill vara generösa och bjussiga så väljer vi att lyfta dem som redan syns.

Om tanken är att på allvar motverka en eventuell bloggdöd – eller åtminstone förminskandet av bloggandet– behöver man nog börja leta utanför invanda kretsar. Aktivt söka upp mindre bloggar, länka till dem, läsa dem, prata om dem. Inte för att vara snäll utan för att vidga och visa på en större bredd. Mina absoluta favoriter är inte de stora influencerbloggarna utan små gemytliga bloggar där jag verkligen kan känna igen mig.

PS: Dessa två inlägg som jag länkar till är från förra året men ville ändå reflektera lite i efterhand eftersom Sandra lyfte sitt inlägg i en sammanfattning från året).