Rosenkällaloppet 2017

Hur blev det då med kvällens lopp?  Maxa eller inte maxa? Milen eller femman? Svåra frågor för en löpartokig tjej. Till slut föll valet på femman (som inte är en femma utan snarare 5,5). Det kändes smartast med tanke på lördagens extremt viktiga match. Jag och Rickard åkte till startplatsen tillsammans och efteranmälde oss. Vi värmde upp (läs han sprang i sitt tempo och jag mest lufsade = stod still) och snart var det dags att ställa upp i startfållan. Starten var satt till klockan sju men helt utan förvarning ljöd ett startskott två minuter innan det var dags. Alla blev något överrumplade. Jag hamnade långt bak och det var smalt i spåret och frustrationen växte. Jag ville bara komma om och sträcka ut i mitt tempp.

Rosamönstrade brallor ikväll.
Till slut kunde jag börja springa om  löpare och vilken härlig känsla det är. Benen gick liksom av sig själv och jag behövde inte tänka så mcket. Men det är betydligt jobbigare att maxa en femma än att göra det på ett längre lopp. På en femma är det full fart från början till slut medan på ett längre lopp kan man kosta på sig att ta det lite lugnare då och då.
Rosenkällaloppet var det absolut första loppet jag sprang någonsin. Det var i april 2010. Både då som ikväll vann Rickard hela loppet. Minns att jag då sprang loppet på ungefär 38 minuter och i år sprangs det på 31 minuter. Nöjd tjej!

Snabb återhämtning

Jag trodde inte att jag skulle återhämta mig så snabbt från mitt halvmarathon. Ingen träningsvärk, ingen smärta i höfterna som jag lätt får efter tuff träning. Benen kändes som vanligt redan i måndags. Igår var jag ute och dömde fotboll som domare i Motala. Första ”springningen” efter loppet och det kändes ingenting. Jag måste säga att kroppen är alldeles fantastisk på att återhämta sig när den får rätt förutsättningar.
Idag ska jag åka och jobba några timmar. Ikväll blir det förmodligen Rosenkällaloppet. Jag har inte bestämt mig än om jag ska springa milen eller femman. Det bestämmer man sig för under loppet när banan delar sig. Dock så kommer jag inte försöka maxa oavsett om jag springer långt eller kort utan tanken är att det blir ett återhämtningspass. Men kanske att jag rycks med när starten väl går. Vi får se vad som händer.
Hoppas att du får en riktigt bra dag!

Äntligen!!!

Äntligen damp det ner i brevlådan! Intyget om att jag är licensierad pilatesinstruktör. Sisådär fyra månader efter besked om att jag är godkänd. Bättre sent än aldrig heter det ju och jag har varit så nervös över om det försvunnit i posten eler om det bara av någon anledning inte skickats tidigare. Strunt samma… Glad är jag! 🙂
 
 
 
 

En crunchy chiapudding och en sådär morgon

Idag har jag vaknat på fel sida. Men jag har iallafall stoppat i mig frukost. Kokta ägg och så en chiapudding med nötter och frön. Solen skiner men det är minusgrader ute. Burr, det blir kallt inne med då vi har elementen avstängda. Det ska ju vara varmt ju den här tiden på året…. Nej nu har jag inte tid att sitta här längre. Vi hörs senare.
Ida är en riktig liten skojare. Vi var hos mina föräldrar en sväng efter matchen i lördags. Åt lite kvällsmat och när vi ska gå till bilen står det en svart bil vid entren. Vår bil är blå och står borta på parkeringen.
”Nämen, den har blivit svart”, utbrister Ida när hon ser den svarta bilen. Vi alla skrattade högt. Det lät så roligt när hon sa det.

Trött i både knopp och kropp

Vilken dag det har varit! Jag känner mig upp och nervänd hela jag. Efter halvmarathon-trött såklart men det känns förvånansvärt bra i kroppen. Får se om jag säger samma sak imorgon. Träningsvärken brukar alltid vara som värst 48 timmar efter fysisk aktivit.
Men nu till något roligare. Blusen ovan hittade jag när jag letade fram sommarkläderna och min  skänkabortkläder-påse. Kände att jag ville kolla ordentligt vad som egentligen finns i gömmorna och gissa om jag blev glad när jag hittade den här blusen. Nu är jag väldigt glad åt att den inte åkt ut i någon städiver. Jag gillar att den är så lös och ledig. Har du haft en bra dag?

Racereport Kanallöpet 2017

Jag har haft lite ågren inför den här dagen och loppet. Att springa 21 kilometer är verkligen långt. Jag ville nästan inte åka. Men har man berättat för alla att loppet ska springas så går det inte att hoppa av. Det var bara att förbereda mig på ett långt lopp. 
Rickard följde med som support, ett stöd som visade sig vara ovärderligt då jag sprang i stort sett själv hela loppet.
Jag har funderat fram och tillbaka hela veckan över vilket tidsmål jag ska ha, vad som är realistiskt med mina förutsättningar. Det som jag till slut kom fram till var iallafall som ”sämst” två timmar och tio minuter och som bäst exakt två timmar. Allt däremellan skulle jag vara nöjd med. Så gick mina tankar innan loppet. (En halvmara på 2 timmar och 10 minuter är definitivt inte dåligt. Att springa 21 kilomter är en prestation oavsett tid ska jag tillägga.)
 
När starten gick så började vi med att springa sisådär 800 meter på grus. Det blev dammigt och jag höll andan bitvis. Det syns på bilden ovan att det var just det jag gjorde. De skulle ha vattnat banan tycker jag.
Jag la av i ett tempo som inte kändes särskilt högt men som jag visste att jag inte skulle kunna hålla i 21 kilometer. Men det håller så länge det håller tänkte jag och sprang på. Första fem gick på 27,48. Lite väl fort som jag funderade över när jag skulle få ”äta upp”.
Vid sisådär 8 kilometer var första ”dejten” med Rickard. Jag säger till honom ”det här är riktigt jobbigt” därav min fina min, hehe. På vissa ställen var det lite publik och då fick jag extra energi. Vid 12 kilometer kvar tänkte jag ”bara 12 kvar, det är ingenting ju”. Oj vad jag skulle få äta upp det. Milen passerades på 56,48, min näst snabbaste tid utomhus. Mitt personbästa (52,30) från LIU-loppet 2014 (tror jag det var) står sig fortfarande. 

De sista tre kilometerna var så galet långa. Jag trodde aldrig att jag skulle komma framåt och jag blev omsprungen av löpare som tagit det lugnare än mig i början. ”Det gör inget, du tävlar bara mot dig själv”, peppade jag mig själv med. ”Jag kommer aldrig mer springa 21 kilometer” var andra tankar. Fast det vet jag ju att jag kommer, hihi.
Äntligen mål! Sista kilometern går uppför och jag var så trött. Gick någon meter för att tjäna lite tid men det var jobbigare än att jogga i sakta mak uppför. Bit ihop, snart i mål, blev mina ord som jag upprepade för mig själv!
Min tid! Oj vad skönt det var att få passera mållinjen. Min första halvmara är gjord och jag klarade det med riktigt bra resultat. Nöjd tjej. Om jag är sugen på att springa ett halvmara igen? Såklart! Det här var första gången men definitivt inte sista.
Rickards kollegor sprang också loppet. De var snäppet vassare än mig. 🙂
 
 

En tänkvärd text

Jag snubblade över den här texten i Isabellas kommentarsfält och kände att jag vill dela den vidare. Jag vet inte var den kommer från i från början eller om den är sann men det är en riktigt bra text.
”Under ett seminarium frågade en kvinna, ”Hur vet jag om jag är med rätt person?”.
Mannen som ledde seminariet la då märke till att det satt en stor man bredvid henne så han sa, ”Det beror på. Är det där din partner?”. Kvinnan svarade med uppriktighet i rösten ”Hur vet du det?”. ”Eftersom din fundering förmodligen tynger dig ska jag besvara din fråga”, svarade mannen.
Så här lyder svaret.
Alla förhållanden följer samma mönster… I början är du förälskad. Du längtar efter telefonsamtalen, beröringen och du gillar din partners små egenheter. Att falla för din partner var inte svårt, nej, det var tvärtom en helt naturlig och spontan upplevelse. Du behövde inte GÖRA någonting. Det är därför man säger att man ”faller” för någon.
Människor som är förälskade säger ”jag föll som en fura” eller ”det sa bara klick”. Fundera på uttrycken. Det antyder att du bara stod där, utan att göra något, och så plötsligt hände något dig.
Att bli förälskad är en passiv och spontan upplevelse. Men efter ett par månader eller år tillsammans, falnar glöden. Det är ett naturligt mönster i ALLA förhållanden.
Sakta men säkert blir telefonsamtalen (om dom alls kommer) en källa till irritation, beröring är (när den väl sker) inte alltid välkommen och din partners egenheter är inte längre charmiga, dom driver dig till vansinne. Symptomen för det här stadiet varierar för varje förhållande, men du kommer att lägga märke till en dramatisk skillnad mellan det inledande stadiet när du var förälskad och det efterföljande stadiet som är betydligt tråkigare och stormigare.
Det är nu som du och/eller din partner kan börja fråga er ”’Är jag med rätt person?”. Och när du tänker tillbaks på den glödande kärlek ni en gång hade kanske du börjar längta efter att få uppleva det med någon annan. Det är nu förhållanden rasar samman.
Hemligheten med att lyckas i ett förhållande är inte att finna rätt person, det är att lära sig att älska den person man har hittat.
Människor skyller ofta sin olycka på sin partner och börjar söka efter bekräftelse och tillfredsställelse utanför förhållandet. Resultatet av sökandet kan se ut på många sätt.
Otrohet är det vanligaste. Men ibland gräver människor istället ner sig i arbete, en hobby, vänskap, överdrivet tevetittande eller missbruk av olika slag. Men lösningen ligger inte utanför förhållandet. Det ligger inom det.
Jag säger inte att du inte kan förälska dig i någon annan. Självklart kan du det och tillfälligt skulle det kännas bättre. Men några år senare skulle du vara tillbaks i samma situation.
Skälet till det är, och lyssna nu noga:
Hemligheten för att lyckas i ett förhållande är inte att hitta rätt person, det är att lära sig älska den person du har hittat.
Att bibehålla kärleken är inte en passiv eller spontan upplevelse. Du måste jobba på det, dagligen. Det kräver tid, ansträngning och energi. Viktigast av allt, det kräver vishet och förnuft. Du måste veta vad du ska göra för att få det att fungera, det finns inga genvägar.
Kärleken är INTE ett oförutsägbart mysterium som varken du eller din partner kan påverka utgången av. Precis som att fysikens lagar styr universum, finns det på samma sätt lagar för förhållanden. Om du vet hur du ska tillämpa dessa lagar är resultatet förutsägbart.
Kärlek är alltså ett ”beslut”, inte bara en känsla.
Kom ihåg: Du avgör inte själv vilka människor som kommer in i ditt liv. Däremot är det upp till dig att bestämma vem som får gå, vem som får stanna och vem du vägrar att släppa taget om!

Dagen D är här

Idag är det dags! Jag har lite ågren just nu och funderar över vad jag gett mig in i och varför jag över huvudet taget ska göra en sån här grej. Samtidigt ska det bli kul. Det här loppet har jag velat springa i flera år men det har alltid krockat med fotbollsmatcher. I år har jag prioriterat tvärtom.

Väderleksrapporten lovar halvklart och runt tio grader. Det låter helt perfekt enligt mig. Jag gillar verkligen inte att springa när det är för varmt.
Angående formen så tänker jag att jag inte ska stressa upp mig över att det blivit några färre långpass än vad jag tänkt mig. Det är bara att springa och behöver jag stanna och gå så är det inte hela världen. Men i mål ska jag!
En stor frukost är intagen. Aloe vera, gröt, smoothie och ägg. Egentligen behöver jag kanske ta en macka också men jag blev proppmätt redan av gröten. Jag blandar alltid i chiafrön i gröten för extra mättnad.

 
 

Det doftar kanelbullar i hela huset

Jag hade glömt en liten detalj, nämligen att det skulle bakas bullar till kyrkkaffet imorgon. Rickard påminde mig om det igår kväll så då var det bara att ställa klockan tidigt och sätta igång. Nu doftar det kanelbullar i hela huset. Mm, så gott! Jag har alltid för lite mjöl och både mer smör och socker än vad det står + kardemumma i degen. Då blir det de godaste kanelbullarna tycker jag.
Jag stekte ett lass amerikanska pannkakor som barnen satte i sig med god aptit. För min del blev det ägg och yoghurt med nötter och frön. Jag, Rickard och brorsan ska till Vadstena idag och döma tillsammans. Barnen får egentid med mormor och morfar. Innan dess måste jag pallra mig bort till affären och hämta ett paket. Äntligen har jag tagit tag i mig själv och beställt några dunkar aloe vera. Det ska bli intressant att se om det är någon skillnad. Egentligen skulle jag behöva köra C9 igen men det passar verkligen inte in bland alla matcher och explosivitetsträning. Framförallt inte för matchernas skull. Jag börjar med aloe veran, inte fy skam det heller.
Jag önskar dig en riktigt härlig lördag och så hörs vi igen ikväll.