Jag har aldrig varit den här sportiga tjejen. I skolan när vi höll på med lagsporter blev klasskompisarna sura på mig när jag inte gjorde som de ville så det var inte så roligt att vara med. I gymnasiet var jag mer frånvarande än närvarande på gymnastiken.
Därför kan det tyckas väldigt långsökt att jag började döma fotboll men jag var med Rickard när han dömde en 7-mannamatch och det såg så roligt ut så jag ville testa. Mia på förbundet tyckte nog att jag var lite tokig när jag ringde och frågade om jag fick gå kurs för att börja döma fotboll fastän jag inte spelat själv. Det var 2006 som jag dömde första matchen (flickor 14) och det såg ut som hejkomochhjälpmig. Men jag fortsatte döma 5- och 7mannamatcher och året efter gick jag steg 1 som man måste gå för att få börja döma 11-mannafotboll.
För att orka matcherna måste man ha bra kondition. För mig som inte hade någon idrottsbakgrund var det bokstavligen som att börja på noll. De första joggingrundorna gick långsamt och jag orkade ingenting. Men jag fortsatte kämpa. Det var inte så lätt för Rickard, jag var så gnällig.
2010 tog jag och Rickard kontakt med en personlig tränare som gjorde ett träningsprogram åt mig och Rickard och där började jag få rutin på träningen. Den sommaren var riktigt bra träningsmässigt, gjorde min första mil tex. Vi tränade under hösten och dömde våra matcher. 2011 klarade jag löptestet på första försöket för första gången. Då var jag stolt! Samma år blev jag gravid med Ida och jag dömde till jag var i vecka 15 och då var jag tvungen att sluta då jag inte kunde springa längre. Av förklarliga skäl blev det ett långt uppehåll där.
Många träningspass har jag kört hemma på vårt löpband. Räddningen många gånger för då hade jag inget att skylla på för att inte träna.
I januari när jag varit på efterkontrollen började jag träna igen. Jag hade ingen fart i benen, körde mest lugna pass och försökte träna upp mig så jag skulle klara löptestet. Jag klarade de långa sträckorna men inte de korta så det året dömde jag bara som domare.
Bysjöloppet med Emilia förra året.
2013 fortsatte jag kämpa med träningen: intervaller, tempoträning distans och lite styrka. På hösten hade jag träningsmotivation då jag tränade med Emilia (en av damdomarna som nu bor i Göteborg), resultaten kom fort och det var roligt att träna. Sen flyttade hon och då försvann lite av motivationen också.
I år har jag haft motivation och tränat flitigt. Men kände för att nå de resultat jag vill behövde jag gå ner några kilon. Inte för att jag var tjock utan mer för att orka prestera bättre. I somras var jag ledig hela sommaren så då tog jag verkligen tag i det. Hårda träningspass varvat med promenader och sju kilo lättare har lett till att jag nu springer fem kilometer på 26,14 och flyger fram på ett annat sätt.
