Jag sjukanmälde mig imorgon också. Så fort jag försöker fokusera så snurrar det i huvudet så att skriva det här inlägget är inte det lättaste. Jag är rätt så trött på alla krämpor jag börjar känna av. De börjar bli en del. Det känns som det iallafall, jag är trött och yr i huvudet. Värken i mina höfter har jag skrivit om hela veckan. Jag är så trött på att inte känna mig okej. Sen har jag mina bra stunder där jag får till riktigt bra träningspass. Känns högst ologiskt!
De prover som jag tagit på vårdcentralen har varit bra iallafall. Men egentligen säger de ingenting, dels är det en ögonblicksbild och proverna som tas från blodet säger ingenting om eventull brist på mineraler/vitaminer som cellerna upplever. Kanske att allt är så tråkigt, det sliter på kroppen och framförallt psyket att leva mitt i en pandemi. Ibland kanske det låter som att jag tror att viruset inte finns men jo då, det gör jag faktiskt. Jag har sett svårt covidsjuka och vet hur dålig man kan kan bli. Det ena behöver inte utesluta det andra.
Jag funderar också på varför kritiska kommentarer alltid är anonyma. Oavsett blogg så är de mest kritiska kommentarerna alltid anonyma. Kanske är så enkelt att de som skriver de mest kritiska kommentarerna inte bloggar själv. Eller så vill man inte stå för vem man är och det man skriver.
Så himla jobbigt att inte veta vad som felar! Har du möjligtvis någon bra kinesiolog i närheten? Han jag går till är en rackare på att klura ut vad som felar. Stress är en stor bov precis som du skriver och får man sen ont någonstans så stressar det också. Krya på dig!