För något år sedan sa min chef en sak som jag tänkt på mellan varven sedan dess. Hon lyfte en tanke kring huruvida jag skapar mig min egen sårbarhet. När hon sa det gick jag i försvar. Vadå, vad menar hon. nu? Det är ju ”alla” andra som är dumma mot mig. Men ju mer jag funderat över saken, desto mer har jag kommit till insikt om att hon nog faktiskt hade rätt. Jag kan ofta tolka saker och ting lite knasigt och det gör mig då väldigt ledsen. Om någon annan varit i rummet och hört samma sak så förstår den personen inte alls vad jag menar när jag berättar om min reaktion. Det hände senast häromdagen faktiskt.
Det känns lite som att det ändå ligger en styrka i att inse att jag ibland skapar min egen sårbarhet. Inte alltid såklart men ofta lägger jag in en värdering eller tolkning i tonfall och hur andra pratar. En värdering som faktiskt inte överensstämmer med sanningen och som mest sätter griller i huvudet på mig själv.