Igår skrev jag om att jag är en person som hörs och syns, en som man lägger märke till. Att jag ibland försöker backa lite och att jag kanske uppfattas som lite jobbig just därför att jag hörs. Fick en kommentar av Madeleine som jag tycker är väldigt intressant att reflektera kring. Det får ett helt eget blogginlägg istället för bara ett svar på en kommentar.
Jag tycker absolut att hon har en poäng i den här pressen som finns att man ska anpassa sig. Att ta plats är fel och om man är den här personen som är mer lugn och inte tar så mycket plats så är det också fel. Hur man än väljer att vara så är det aldrig bra nog. Det finns alltid något som vissa kan tycka borde ändras på. Men varför skulle man? Så länge man inte skadar någon med sitt sätt att vara ska man absolut vara den man är.
Madeleines kommentar lyder så här:
Kan bli lite störd på det där att man förväntas ändra sig själv för att passa andra? Om du nu är en glad och sprallig person, som tar kommandon och syns varför ska du då inte få göra det? Detsamma gäller personer som är mer observerade och lugna, varför måste dessa pushas fram att ta mer plats? Varför ska ”lagom” vara ett mått på socialt betingade hur man bör vara? Vi talar om ”var dig själv”, ändå ska folk tonas ner eller dras upp? I slutändan så får vi då inte duga som den vi är. Det är fel.
Madeleine
Jag känner att jag behöver förtydliga lite vad jag egentligen menar. När jag skriver att jag ibland behöver backa lite, så handlar det inte om att jag inte får synas eller ta plats. Det handlar inte om att jag försöker göra mig mindre eller ändra vem jag är. Det handlar snarare om att jag inte alltid behöver höras och synas mest, utan att också låta andra komma till tals.
Jag vet nämligen att jag tar plats och jag hörs. När jag väljer att kliva tillbaka handlar det om att låta andra få komma till tals. Jag är själv den tystlåtna i olika sammanhang. Jag vet precis hur det är att vara i ett rum med flera starka individer och att försöka ta plats. Det kräver helt klart mod och trygghet.
Därför är det viktigt för mig att skilja på när jag anpassar mig och medvetenhet. Att tona ner mig för att jag är ”för mycket” är något annat än att kliva tillbaka av omtanke. Att trycka ner min personlighet är något annat än att jag vill göra plats för andra. Det handlar inte om att vara ”lagom” utan om att vara så pass trygg att jag kan ta ett steg tillbaka, utan att känna att jag gör avkall på min personlighet. Jag vill inte göra mig mindre. Tvärtom så vill jag att fler ska få plats.
Gilla detta:
Gilla Laddar in …
