Jag har roat mig med att springa 5*800 meter. Idag var det faktiskt rätt så jobbigt. Trots att jag inte ökat tempot på intervallerna eller kortat vilan. Tänker att det säkert har att göra med att jag joggade både långt och körde ett styrkepass i måndags.
Visst kan man få känslan av att jag alltid vill springa och generellt är motiverad. Men även jag kan få lirka lite med mig själv. Och ibland faktiskt tvinga mig själv. Idag velade jag mellan att åka till löparbanan och springa 800 meter, springa samma pass på löpbandet eller köra något helt annat i skogen…
Så till en typisk dialog då.
– Borde du inte springa idag?
– Jo men absolut, älskar ju att springa. Men soffan då? Tycker allt att den ser väldigt lockande ut….– Jo, men tänk känslan efteråt! Endorfiner, frisk luft och känslan av stolthet.
– Ja jo, men tänk känslan nu: vila och noll pulsökning. Det är ju faktiskt också ganska härligt.– Du sa ju att du ville bli starkare och snabbare.
– Men jag sa också att jag behövde återhämtning. Det här känns inte som återhämtning.– Det är bara att ta på dig skorna.
– Eller bara att inte göra det. Det är också ett val. Ett väldigt enkelt val.– En kilometer bara, du behöver inte springa längre än så.
– Fem meter till soffan. Redan halvvägs, ska jag verkligen ut?– Kom igen nu. Du vet ju att du mår bättre efteråt.
– Jag mår faktiskt ganska bra nu med. Ska vi verkligen riskera det?– Okej då vi testar. Men bara en kort runda.… Och om det känns jobbigt vänder vi hem direkt?
– Deal.
Det intressanta är att hur omotiverad jag än är så är jag alltid piggare och gladare efteråt. Även om själva passet var väldigt jobbigt. För min del är det alltid känslan efteråt som gör mig motiverad till att springa nästa pass och nästa och nästa…..