Jag har roat mig med att springa 5*800 meter. Idag var det faktiskt rätt så jobbigt. Trots att jag inte ökat tempot på intervallerna eller kortat vilan. Tänker att det säkert har att göra med att jag joggade både långt och körde ett styrkepass i måndags.
Visst kan man få känslan av att jag alltid vill springa och generellt är motiverad. Men även jag kan få lirka lite med mig själv. Och ibland faktiskt tvinga mig själv. Idag velade jag mellan att åka till löparbanan och springa 800 meter, springa samma pass på löpbandet eller köra något helt annat i skogen…
Så till en typisk dialog då.
– Borde du inte springa idag?
– Jo men absolut, älskar ju att springa. Men soffan då? Tycker allt att den ser väldigt lockande ut….– Jo, men tänk känslan efteråt! Endorfiner, frisk luft och känslan av stolthet.
– Ja jo, men tänk känslan nu: vila och noll pulsökning. Det är ju faktiskt också ganska härligt.– Du sa ju att du ville bli starkare och snabbare.
– Men jag sa också att jag behövde återhämtning. Det här känns inte som återhämtning.– Det är bara att ta på dig skorna.
– Eller bara att inte göra det. Det är också ett val. Ett väldigt enkelt val.– En kilometer bara, du behöver inte springa längre än så.
– Fem meter till soffan. Redan halvvägs, ska jag verkligen ut?– Kom igen nu. Du vet ju att du mår bättre efteråt.
– Jag mår faktiskt ganska bra nu med. Ska vi verkligen riskera det?– Okej då vi testar. Men bara en kort runda.… Och om det känns jobbigt vänder vi hem direkt?
– Deal.
Det intressanta är att hur omotiverad jag än är så är jag alltid piggare och gladare efteråt. Även om själva passet var väldigt jobbigt. För min del är det alltid känslan efteråt som gör mig motiverad till att springa nästa pass och nästa och nästa…..
Kul att läsa din kommunikation med dig själv 😄innan du gick ut & sprang.
Du resonera bra 👍.
Men viktigt att komma över tröskeln & börja. Känna av under tiden. Är det bara motigt så har man ändå gjort lite än inget.
Min motivation är med ofta. Att få basta & åka buss hem med en skön känsla i kroppen. Lyssna på min bok 😊. Det är så skönt 🥰.
Ta hand om dig & va rädd om dig❣️🤗
Så kul att du berättar hur du kan diskutera med dig själv inför ett träningspass. Tror många som tränar kan känna igen sig i detta. Jag kan hålla med om att när jag har gått en längre promenad i skogen att det känns så härligt efteråt när man kommer in igen. För mig kan det svåraste vara att ta mig ut för kommer jag ut så kan man vara ute länge utan problem.
Min fru älskade att springa. Hon ställde upp i alla motionslopp som arrangerades i Nyköping. Hon gjorde Tjejvasan (inklusive Lidingöloppet) vid två tillfällen och sprang Stockholms maraton vid ett. Varje dag gav hon sig ut på en runda, även mellan nattskift och sängläge.
Själv tillhör jag kategorin som helst tränar om det finns en boll med i bilden. Löpträningar var min stora mardröm under mina år som fotbollsspelare och än idag väljer jag bort att jogga så fort jag kan (vilket är varje dag), men innerst inne inser jag att hur trött man än är så orkar man alltid springa en meter till.
Tror det ligger i människans natur att inte vilja röra sig, eller jag läste det i Hjärnstark förut. Människan vill spara energi tills vi behöver den, problemet är ju att vi idag inte behöver springa i världens fart från ett lejon på savannen så där lär man övertala sig som du gör. Våra hjärnor är ju fortfarande ganska primitiva 😅.
Ja precis så är det! 🏃♀️➡️
Älskar din dialog med dig själv!!! Hahaha! Måste säga att jag aldrig va förtjust i löpning, så jag känner igen synpunkterna. Däremot hade jag aldrig sådana konversationer med mig själv när det gällde fotbollsträning. Å visst, produktiv träningsvärk efteråt är den bästa känslan som finns. Gissar att du håller med:-)
Heja dig! Jag förstår precis din inre dialog – snyggt argumenterat. Här vann fåtöljen och boken. Men det är en dag imorgon med.
Springa på bana, det ska jag testa i sommar, det var längesen.