Springa lite till

Publicerad den av Hannas krypin

När jag vaknade vid sex imorse fick jag genast den där känslan, dagens träningspass ska springas på fotbollsplan. Men jag gav mig inte ut direkt där vid sex utan jag laddade med frukost och vatten, lite bloggtid och bara chilla. Halv tio var det dags och eftersom det redan blivit rätt så varmt tog jag med vattenflaskan.

Snabba fötter
Kan jag göra en pilates rollup med raka armar? Jodå, det kan jag. Kila in på mitt instagram @hannafialotta. 🙂

Lite mer uppvärmning fick det bli innan jag drog igång med snabba fötter, ”idioten” och från sidledshopp till max och från bakåtlöpning till max. Det här är såna här pass jag verkligen behöver mer av men det är också ett pass som verkligen sliter på mina muskler så behöver ta det lugnt samtidigt. Jag körde fem av varje övning och när jag gjort det så stretchade jag lite och tog sedan en liten omväg hem. Muskeln gör lika ont så här efteråt som innan vilket är bra. Inte att det gör ont men att det inte blivit värre. Skriver det ofta men det som jag inte får mer ont av kan jag fortsätta med.

Efter ett tag blev det varmt så då åkte linnet av.

Sen åkte linnet på igen lagom till jag skulle stretcha lite halvdant. Vet du att hela veckan har jag längtat efter att sträcka ut kroppen på mattan. Men jag har istället prioriterat annat. Det känns kan jag säga. Bara för det ska jag nog ta mig ut i trädgården för 30 minuter stretch. Ja, så får det blir.

Hoppa på tåget – rött

Publicerad den av Hannas krypin

Åkes tåg fortsätter och veckans ord är rött. Bad AI skapa en bild på ett tåg, så passande att det blev ett tåg med lite rött i sig. Först tänkte jag avstå från veckans station men så var vi på utflykt idag (mer om utflykten kommer i veckan) och hittade lite som jag tänkte kunde passa in på temat.

Vackra röda hus vid sjön Roxen i Stjärnorp.

Det kryllar av hallon i skogarna. Undrar om det kryllar av mask också… Hua!

Rickard skulle springa en runda och då kom jag med idén att jag kunde ta ett varv i spåret medan han sprang. Då snubblade jag över bär som enligt google är stenbär, ett gäng hallonbuskar och så sista bilden visar falsk fläder, druvfläder. Man kan inte äta druvfläder och ska inte förväxlas med äkta fläder. Passar bra in på temat rött gör det dock.

Flitig som en humla

Publicerad den av Hannas krypin

Jag var så trött igår efter veckan att jag gick och la mig runt åtta. Somnade som en gris och vaknade vid fyra. Tyckte det var alldeles för tidigt så jag lyckades somna om. Däremot när jag vaknade igen nästa gång vid sex så tyckte kroppen att det var morgon. Så jag är uppe och har ätit frukost. Ute är det dryga 19 grader och det blåser en frisk vind. Jag har fått lite sol på nosen genom att ta mig ut och klippa till mina stäppsalvior. Bäst att passa på att vara ute tidigt för senare går det inte att vistas i trädgården. Jag satt även en liten stund och obseverade humlornas flit. En liten stackare ramlade ner från blomman den satt på. Den blev nog lite chockad bara för jag tänkte jag skulle hämta lite vatten men när jag kom tillbaka hade den redan kvicknat till och flugit upp till en ny blomma. Den där växten med vita blommor är en vanlig basilika som jag köpte från ICA Maxi. Läste att man ska ta bort blommorna då smaken annars förändras. Jag använder dock inte basilikans blad eftersom att ett av barnen inte gillar basilika. Istället får den frodas och breda ut sig för jag älskar att humlorna trivs i den.

Misslyckades med att få fokus på humlan….

Så före mitt pill i rabatterna såg det ut så här. Ogräset frodas och mina blommor behöver lite ny energi. När vi flyttade in det här lilla radhuset så ville jag ha en härlig rosbuske i den här rabatten. Satte tre men den som är kvar är den enda som tagit sig. I år har den äntligen blivit lite större i jämförelse med tidigare.

Och efter:

Det ser bra sorgligt ut alltså, får se om växterna tar sig eller om de tar sig till nästa år istället.

Osså jag med jordiga knän. Tycker inte att jag fått någon färg på kroppen i år men lite brunare är jag nog allt jämfört med vanliga bleka jag.

Ett gäng utkast och ett dimmigt cykelpass

Publicerad den av Hannas krypin

Jag fick en tanke till ett inlägg i går kväll, la det i utkastmappen och tänkte att jag skulle skriva färdigt det idag. Men jag får inte till den där känslan som jag är ute efter. Det står stilla i hjärnkontoret och orden kommer inte till mig. Idén får ligga kvar i utkast-mappen till en annan dag. Ihop med dryga 60 andra idéer. Allt kommer inte bli till inlägg men jag har att ta av i alla fall. När lusten faller på, vill säga.

Jag ställde klockan för att kunna ta cykeln till jobbet, hade kollat väder-förutsättningarna redan igår kväll och visste att det skulle vara bra cykelväder. Men när klockan ringde i morse kändes det så segt. Upp kom jag till slut, åt en liten frukost och cyklade sedan iväg. Det var rejält dimmigt så var helt klibbig när jag kom fram till jobbet. Ingen skön känsla direkt. Det har varit en bra fredag, jag fick pyssla med en hel del utöver mina ordinarie uppgifter som samordnare. Verksamhetschefen bjöd på fredagsfika, hembakt bröd och lite andra godsaker. Väldigt trevligt och gott.

Nu är det skönt med helg! Få vara ledig och ta det lite lugnt. Det har varit två intensiva veckor efter jag kom tillbaka från semestern. Jag är hungrig som en varg. Har ätit sen jag kom hem från jobbet men vill äta mer. Det blir köttfärslimpa till kvällsmat, så gott ju!

Piggelin

Publicerad den av Hannas krypin

Det har varit en pysslig dag på jobbet men samtidigt så bra. Jag har haft roligt och haft energi. Om jag var en riktig tröttmössa igår så var det en annan känsla i kroppen idag. Kunde springa uppför trapporna i morse exempelvis. Det hade inte gått med gårdagens känsla. Blev så glad när jag fick ett telefonsamtal där personen sa att ”jag hoppades att det var du som skulle svara”. Kändes fint att få den direkta feedbacken. När jag slutade jobbet så väntade Rickard och S i bilen. Vi skulle nämligen till stadens löparbana. Supertusingar var planen. I värmen orkade jag två och inte alls det tempot jag brukar springa i. Men det är okej.

För sen fick jag lust att springa 100 meters intervaller, körde tio och då hade jag helt plötsligt väldigt pigga ben. Intressant det där hur jag kan känna mig så tung och seg och sen helt plötsligt kunna springa snabbt. Men det är väl kanske det att jag är dålig på att värma upp så mycket som kroppen egentligen behöver.

Betongtunga ben och fluffig bomull

Publicerad den av Hannas krypin

I morse när jag kom till jobbet så undrade en av sköterskorna ”var är din energi, Hanna”. Förstår henne för jag hängde med i princip hela kroppen. Gårdagens motvind tog verkligen på mina ben. Jag tog trappen upp till våningen över för att lämna ett papper och mina ben kändes som när jag åt ketogen kost och hade noll kolhydrater i kroppen. Helt orimligt ju! En av mina fina kollegor var så glad och peppad och hade anammat hela det här positiva mindsetet. Ville verkligen inte dra ner henne med min negativa energi så jag höll tyst. Klagade istället till min samordnarkollega och chefen. Efter lunchen piggnade jag till om man säger så för då dök det upp massor att lösa tillsammans.

Jag kommer dock avstå från att springa med domarklubben ikväll, tror inte att det kommer ge så mycket. Istället ska jag äta nudlar och kyckling med barnen och om jag orkar se semifinalen mellan Tyskland och Spanien. Tror det kommer bli en riktigt spännande match. Såg du semifinalen mellan England och Italien igår? England gjorde lite som mot Sverige, blixtrade till med 1-1 målet i matchminut 90+7. Till slut vann de i förlängningen. Klurigt lag det där, spela så dåligt och sedan ha kapacitet att vända. Imponerande ändå att ha den typen av spelare i truppen.

Vem var det som knackade på min axel?

Publicerad den av Hannas krypin

När jag skriver det här inlägget så har jag kommit hem från jobbet. Hunnit äta lite mellanmål och landa lite. Jag cyklade i morse och tänkte faktiskt fuska och be Rickard komma och hämta mig och cykeln med bilen. Men så tänkte jag på vilken bra träning jag får av att cykla i motvinden. Valet var då lätt även om jag ångrade mig under tiden, haha. Gick bara fem minuter långsammare trots att motvinden var dubbelt så stark jämfört med förra veckan när jag cyklade senast. Rickard var snäll och kom och mötte, det hade han verkligen inte behövt men jag blev så glad.

I morse var jag med om något lite kusligt. Jag var i det där gränslandet mellan sömn och vakenhet. Jag drömmer att jag går på en väg och medan jag går där så är det någon som knackar på min axel. Jag kände det så starkt att jag funderade över om det var en dröm eller verklighet. Tänkte tanken att det kanske var I som ville något men när jag vaknade till så var det såklart ingen där. Tyckte det kändes lite obehagligt faktiskt. Den här händelsen påminner mig om en rad andra ”spökliga” händelser som jag varit med om genom åren.

Jag spelade anden i glaset som tonåring. Du vet det där spelet där man har ett glas och ett papper med bokstäver, siffror och en ja eller nej-ruta. Alla lägger sitt finger på glaset och så ställer man en fråga som sedan glaset svarar på. När jag gjorde det på ett ridläger som tonåring så dök det upp en skugga på väggen i form av en klo. Vi hittade inget i rummet eller utanför som kunde förklara skuggan. Av förklarliga anledningar blev vi alla såklart livrädda och ingen av oss har sedan spelat anden i glaset igen.

Sedan dess har jag varit med om en rad skumma saker. När jag gick i gymnasiet så jobbade jag extra på helgerna, både i vretaskolans ladugård och i stallet. Dock inte samma helger. Men iallafall, det gick inga bussar så tidigt på morgonen så då sov jag alltid över i ett stort hus, huset kallades för ”flygeln”. Kring det här huset så flödade spökhistorierna. Det var inte många som vågade sova där fast det fanns många sängplatser. När man kom in i huset så var det toalett till vänster och så trappan rakt fram som ledde till övervåningen. Till vänster låg två rum, köket rakt fram och så sovrum till höger. Jag sov alltid i rummet till höger för det vänstra rummet kändes så obehagligt på något sätt. Så en dag när jag var ensam i huset så stängde jag dörren till det vänstra rummet och då hör jag en knackning på den dörren som jag precis stängt. Jag öppnade dörren igen och mycket riktigt, det var ingen där. Jag var helt ensam när det hände.

En annan gång så var jag i köket, barnen var på skola/dagis och då ser jag en skugga i hallen. Återigen fanns det ingenting där som kunde förklara det jag såg.

I samma lägenhet så hade jag precis gått och lagt mig, Rickard var på jobbet och jag hade inte somnat än. Då ser jag en dam i rummet i långt svart hår och svart kappa. Hon går kanske en meter i rummet och försvinner sedan. Nu tänker väl du att jag drömde men jag var vaken, hade precis lagt mig. En annan gång så åkte badrumsdörren upp av sig självt. Kollade barnen, de sov och Rickard satt i soffan och kollade på tv.

På mitt gamla jobb har jag också varit med om konstigheter, damskrik i källaren, ett ansikte i fönstret på tredje våningen och så en knackning på fönstret i köket. Vi var tre stycken som hörde knackningen men det var ingen där.

Sen har vi också alla tillfällen som jag känt på mig saker och ting som sedan händer eller de gånger jag tänker på en person som sedan ringer.

Eller stegen i hallen när barnen låg och sov och Rickard var på jobbet. Hasande steg som var så tydliga att det var precis som att det var någon där.

Om att ha höga förväntningar

Publicerad den av Hannas krypin

Häromveckan så diskuterade jag och en person det här med att ha höga förväntningar på andra. Jag sa då att jag inte är säker på att jag kan leva upp till dessa höga förväntningar som jag vet att andra har på mig i alla lägen. Är det rimligt att ha höga förväntningar eller gör det bara att pressen på att prestera blir större?

Det här samtalet fick mig att reflektera lite. För visst är det så att förväntningar kan fungera som en positiv drivkraft. De kan sporra mig att växa och att våga ta mig an utmaningar som jag kanske hade undvikit. Förväntningar kan dock bli orimligt höga – vare sig de kommer utifrån eller från mig själv. Det är så lätt att pressen då blir för överväldigande istället för motiverande. Tänker på alla dessa gånger när jag fått chansen på en högre nivå. Då har jag inte lyckats leva upp till mina egna förväntningar och det blev platt fall istället.

Jag tror att det handlar om balans och att det inte är fel att ställa krav eller ha ambitioner, men det måste finnas utrymme för att vara människa också. För att misslyckas ibland och för att faktiskt inte alltid vara på topp. När förväntningar bli en måttstock för ens värde, snarare än en hjälp på vägen, då tror jag att det tappas något viktigt.

Kanske är det där som man måste våga börja, att prata om begränsningar. Att man är ärlig när man verkligen inte orkar eller när man känner sig otillräcklig. Eller när man helt enkelt inte vill leva upp till någon annans bild av hur man är. Det måste alltid finnas plats för förståelse och för empati och för att det inte alltid blir rätt. Trots att man hade de bästa intentionerna och verkligen bara ville göra rätt.

Hur går dina tankar? Har du känt dig tyngd av andras förväntningar – eller kanske av dina egna? Eller är du helt chill och inte bryr dig så mycket?

Söndagslistan vecka 29

Publicerad den av Hannas krypin

Det är söndag igen och jag tänkte återigen sammanfatta min vecka. Första veckan efter min semester är till ända. Det tar lite tid innan kroppen kommer in i det där med att kliva upp tidigt och hålla fokus en hel arbetsdag. Imorgon ska jag vara samordnare, om inget oförutsett inträffat vill säga.

Känsla: Kul att vara tillbaka igen på jobbet men det har varit mycket att göra så det blev ingen mjukstart direkt. Hur som helst så känner jag mig väldigt glad.

Väder: Lagom till jag börjat jobba igen kom sommaren tillbaka med buller och bång. Men återigen konstaterar jag att det där med riktigt varma dagar, det är inte min grej.

Mina positiva från veckan:

  • Min och Rickards dag i Borgholm på Öland var så fin. Den var perfekt på alla sätt och vis och en dag där jag verkligen släppte allt och var här och nu.
  • När vi var i Borgholm så träffade vi Rickards bror och brorson. Vi har inte setts på flera år så det var riktigt roligt.
  • Kul att klättra med S.
  • Att få träna med domarklubben igen var väldigt trevligt även om det var väldigt svettigt och varmt.

Träning: Det har varit en vecka med mycket fysisk aktivitet. Veckans aktivitet kan man ju tro skulle ha förvärrat skadan men tvärtom. Det var mer träning skadan behövde, inte mindre.

  • Måndag: Cykling till och från jobbet, 26 kilometer
  • Tisdag: Victoriajoggen 4 kilometer
  • Onsdag: Intervaller med domarklubben och 35 minuter stretch för höfter, ben och rygg.
  • Torsdag: Jag cyklade till och från jobbet, 26 kilometer.
  • Fredag: Cyklade från Rickards jobb till mitt jobb. Det var den fysiska träning som blev förutom alla steg jag gick på jobbet.
  • Lördag: 40 minuter stretch
  • Söndag: Jag tänker att dagens klättring faktiskt räknas som träning. Så mycket som jag behöver använda hela kroppen.

Veckans favoritbilder: Den där första bilden på mig och Rickard är helt klart en av mina favoriter.

Matchen igår: Tyskland mötte Frankrike i kvartsfinal. Det blev en intressant match där Tyskland efter en betydligt bättre straffläggning stod som segrare.

  • efter 13 minuter får Tyskland spela med en spelare mindre.
  • så otroligt klantigt att dra motspelaren i håret. Ännu dummare blir det att ifrågasätta beslutet. Varför skulle det vara okej att dra någon i håret?
  • Tyskland behövde en hörna för att göra 1-1, en chans liksom så blir det match igen,.
  • att bli räddad av VAR ses som ett matchavgörande misstag.

Att utmana mig på höjden

Publicerad den av Hannas krypin

Jag är rädd för höjder, alltså jag får utan att överdriva svindel på däck på Gotlandsbåten…. Där tror jag i och för sig att det också är en kombination av hög höjd/sjösjuka. Otippat då att jag säger ja när S vill dra till Sörsjöns höghöjdsbana med mig. Men rädslor är till för att utmanas, eller hur!

Vi har varit där en gång tidigare och då tog vi en bana som jag visste redan på förhand att jag skulle misslyckas med då jag inte har styrka nog för att kunna gå armgång, 14 meter upp bland träden. Det gick heller inte att gå tillbaka så jag fick ta mig över hindret på bästa förmåga. Gissa lättnaden när jag var på fast mark igen. Bilderna ovan är från 2019 och det tillfället. Linbanan över sjön var det absolut roligaste!

Så till dagens besök. Det skulle bli en varm och svettig klättring. Redan vid 10 var det 24 grader i skuggan. Jag drog på mig shorts och en kort topp. Det var så pinsamt, där man anmäler att man kommit så var det ett litet trappsteg upp. Jag glömde bort det så när jag samtidigt läste på pappret man måste skriva under flög jag som vante. Har nu ett litet skrubbsår på smalbenet. Alltså jag skrattade så jag tjöt. Hur skulle jag kunna klättra på några höjder när jag inte kan hålla mig på benen på marken? Det var otroligt läskigt i början men sen kom jag in i det. Den sista banan som jag klättrade gav en riktig boost för självförtroendet och höjdrädslan. Nu är jag sugen på att klättra igen.

Klurigt värre att ta sig upp på första plattformen. Jag stannade av förklarliga skäl kvar på marken.

I den här äventyrsparken finns det 22 banor, den lägsta är på två meter och den högsta 22. S tog sig upp i en av dom svarta banorna som han klarade med bravur. Det svåraste i den banan är att komma upp till första plattformen och längre fram är det ett nät man ska ta sig över. Nemas problemas sa S. På ett av hindrena ska man åka surfingbräda. Det blev dock något fel så brädan tvärnitade och S flög som en vante. Det är tur det är bra säkerhetsutrustning.

Idag åkte vi linbanan en gång bara, det hisnar rejält i magen att åka 375 meter över sjön. Hur kul som helst! Jag har fått blodad tand. Vill faktiskt åka hit igen snart.