Nu börjar jag komma in i det på allvar att hålla i kurserna. Vi är fyra instruktörer men alla kommer inte vara med i alla grupper. Det var lite rostigt där i början i första gruppen men nu så. Det är så kul! Tidigare år så har de två avdelningarna som är på samma plan haft hjärt-lungräddning tillsammans men i år görs den istället tillsammans med lungans mottagning. Så skoj att få lära känna alla som jag inte ser på daglig basis.
Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Vi kan då säga hej till årets tredje skada/överbelastning. Lagom till min skada som jag haft sedan i maj i stort sett läkt så får jag ont i mitt högra knä. Jag kan inte böja på knäet, jag kan inte gå i trappor och jag kan inte böja mig ner mot golvet på ett normalt sätt. Tur att jag ändå är rätt smidig i baksida lår så jag mår golvet med raka ben…. Men så glömmer jag bort mig, gissa om det då gör ont…
Men det är inte bara tråkigt:
- jag kan inte sätta mig på en stol på ett normalt sätt. Jag måste göra en pistol squat för att komma ner utan att det gör ont. Med andra ord så kommer jag bli väldigt stark i mitt vänstra ben.
- att det är min högra sida som är dominant som gör ont. Det innebär att om stärker min vänstra sida kommer jag kanske bli mer jämnstark.
- jag kan fortfarande stretcha utan någon smärta.
- Jag kan ironiskt nog springa. Var med på träningen med domarklubben. Sen att jag blev väldigt ensam är en annan sak. Det var ett grymt bra pass men det är mentalt jobbigt att bli så ensam.
Vad gäller passet med domarklubben känner jag mest för att gråta. Sett till min form så var det ett riktigt bra träningspass. Vad gäller min självkänsla var det en katastrof. Jag har nog aldrig känt mig så dålig. Anledningen till att jag kände mig så dålig var för att jag var så långsam. Det är såklart okej att springa efter sin förmåga och utifrån sina förutsättningar göra sitt bästa. Det är iallafall vad jag hade sagt till någon annan som kände som jag. Känslan är att jag inte vill vara med igen. Just för att jag är så mycket långsammare. Deppigt värre kan jag avsluta just det här stycket med att konstatera.
När jag kom hem så åt jag mat och efter maten stretchade jag mina trettio minuter. Jag behövde det verkligen och kunde slappna av.
Nu har jag ju sagt det ett antal gånger – men det tål kanske att upprepas. Va’ glad och stolt över dig själv när du lyckas med något. Sluta jämföra dig med domarkillar. Klart du torskar där, du är ju kvinna. Va’ glad åt allt du lyckas med och försök att ignorera ”bakslagen”. För även om du drabbas av dom så är du ju så himla duktig och framgångsrik ändå:-))))
PS. Selfien med dig och Rickard är en höjdare. Så kul att se att han ändå inte satsar på helskägg för att vara jultomte – hahaha:-) DS
Det som gjorde det så extra jobbigt den här gången var ju att jag faktiskt inte var ensam tjej. Det var två till förutom jag och så grabbarna då. Tack för pepp!