Statusar

Jag läste en sådan tänkvärd insändare i Corren. På grund av copyright kan jag inte återge texten i sin helhet, men jag hoppas att den inte ligger bakom betalvägg – HÄR kan du läsa insändaren. Tycker att den trycker på något väldigt viktigt: att demokratin faktiskt inte är något som går att ta för given.

Ett stycke som verkligen fastnade var detta:

Demokratin är vi. Inte någon annan. Det är vi. Varje gång vi röstar. Varje gång vi engagerar oss lokalt. Varje gång vi väljer sanna fakta framför skvaller i sociala medier. Varje gång vi orkar debattera med någon vi inte håller med, i stället för att bara hata.”

Fredrik Trygg

För mig blev det en viktig påminnelse. I Sverige känns demokratin ofta självklar, men den här texten fick mig att inse att det vi tar för givet faktiskt lätt kan slås sönder. Demokratin är som en stadig grund som måste underhållas – liknelsen om ett hus kändes väldigt relevant. Om ingen bryr sig om att laga sprickor eller ta hand om taket, kommer det förr eller senare att börja vittra.

När jag läste insändaren kände jag igen mig mindre i beskrivningen av likgiltighet, men kanske lite i passivitet. Jag har starka ståndpunkter, men är inte alltid den som står på barrikaderna. Under pandemin gick jag all-in på det jag verkligen trodde på, men annars kan jag ibland scrolla förbi felaktiga påståenden i flödet utan att orka säga något, eller välja att inte delta i en diskussion som känns jobbig. Kanske är det just där problemet börjar – när alla rycker på axlarna och tänker att någon annan får ta hand om det, någon annan får engagera sig.

Det som gör insändaren så stark är påminnelsen om att demokratin inte är något som sker ”där uppe”, utan att den är vi. Alla vi som röstar, pratar med varandra, väljer vad vi sprider vidare och vågar ifrågasätta när något inte känns rätt. Demokratin är levande bara så länge vi själva håller den levande.

Alla har vi ansvar. Inte som något stort och abstrakt, utan i vardagen. Att bry sig om vad som faktiskt är sant. Att våga ställa frågor. Att delta i samtal även när det känns lite obekvämt. Att komma ihåg att demokratin aldrig är självklar – men att den kan vara stark, om vi försvarar den tillsammans.

Jag är så trött, tänker ofta att jag är för gammal för mitt tempo. Men det resonemanget är att göra det lite för lätt för mig. Många av mina kollegor är yngre än jag och är minst lika trötta. Så den här senaste veckan har jag tänkt en del på det här med att jobba heltid. Jag tror inte att det är bra för hälsan i längden att jobba på det sätt som blivit normen i dagens samhälle. Inte med tanke på hur samhället har utvecklats. Man ska jobba heltid, ta hand om hem och familj, sig själv och så gärna träna. Lägg också till det här med att äta rätt. Kraven är stora. Inte undra på att man blir trött.

Så hur skulle man kunna komma tillrätta med problemet med att många sliter ut sig? Det första jag tänker är att göra om vad som räknas som heltid (förutom det faktum att vi många gånger skulle behöva vara fler händer). Som vårdpersonal har vi inte 40 timmar som heltid. Tror jag har 37 timmar eller om det är 36. Jobbar man bara nätter som sjuksköterska räknas en heltid på 34 timmar om jag inte missminner mig helt. Tycker det låter rätt så skapligt ändå, motsvarar ca tre nätter i veckan.

På flera platser i landet har man testat arbetsdagar som är sex timmar istället för åtta. Det har fallit ut väl med mer välmående personal. Men det är en kostsam reform och många drar sig nog för att införa det. Kostnaderna är höga, men frågan är vad som egentligen är dyrast i längden. Kortare arbetspass och friskare personal eller längre arbetstid och sjukskrivningar som följd?