Intervaller

Varje pass nu för tiden är riktiga slitpass. Det känns som att jag tappat allt men det vet jag att jag inte har, jag är inne i tuff period bara och vet att när jag väl kommit genom den kommer jag vara både starkare och snabbare (förhoppningsvis smalare också). Så det är bara att kämpa på. Jag skulle springa intervaller idag, det var inte lätta förutsättningar, fyra grader i luften och regntunga moln. Fyrahundrameter var tanken. Jag satte måltiden på 1,45 men kände direkt efter första att jag inte kommer fixa alla tio i det tempot så vi sänkte tempot en aning. Dock inte så mycket att det blev för lätt, efter varje intervall kände jag mig gråtfärdig, så jobbigt var det. Det var en ny erfarenhet det där förresten att på träningspass nästan börja gråta av trötthet. Men jag gav mig inte utan sprang mina intervaller med en minuts vila. När vi kom hem skolkade jag från styrketräningen och det känns som att det var rätt beslut för jag var som en trasa när jag kom till jobbet med en degklump i huvudet. Imorgon: nya tag.

”Jag förstår”

Det dummaste ord att använda i vissa sammanhang är ”jag förstår”. Ett konkret exempel: en person säger att det är svårt att bli ensam efter att ha levt tillsammans i femtio år. Då blir det automatiskt att jag säger ”jag förstår”. Men det är så dumt egentligen, jag kan inte alls förstå eftersom att jag inte levt tillsammans med någon så länge. Jag har ingen aning om hur det känns att bli ensam efter så många år. Jag kan tänka mig en känsla av tomhet och ensamhet men förstå kan jag inte göra.
När jag pluggade var det en föreläsare som pratade om just det här med förståelse och han sa citatet ovan. Jag har tagit fasta på det. Jag kan inte tolka en situation som någon upplever utifrån mig själv. Då ser jag inte personen jag har framför mig utan utgår från mina egna behov. Det är något som jag inte kan göra eftersom att vi alla är olika och ser inte på saker på samma sätt. Det som är viktigt för mig är inte det för någon annan och tvärtom.