Jag har aldrig tyckt om att vara ensam. Ända sedan jag var tonåring har jag inte gillat känslan av när kvällen övergår till natt och en dag har gått. En sorgsen känsla och en känsla av saknad har infunnit sig. Saknaden kan handla om olika saker, tex något jag gjort som var väldigt roligt, då kan jag sakna dels personerna som var med men också själva platsen. Gotland till exempel kan jag tänka tillbaka på och sakna.
När jag släcker ner överallt och det blir mörkt och tyst, alla sover utom jag. Jag borde vara van vid att vara ensam men det är något som jag aldrig vänjer mig vid.. Ofta är det skönt att vara ensam, när jag kan göra vad jag vill utan att ta hänsyn till någon annan än mig själv.
Det är alla tankar som kommer också, jag har alltid tänkt mycket och grubblat och det förstärks när det är så tyst överallt. Att sätta på musik kan ofta intensifiera det hela ännu mer. Det behöver inte ens vara ledsamma sånger utan det kan vara vad som helst egentligen. Som nu tex, tänkte sätta på min spotifylista och lyssna på Tove Lo´s talking body (det är nästan lite pinsamt att jag gillar den låten…) men jag var tvungen att stänga av.
