Veckans ord i Åkes hoppa på tåget är fotboll vilket passar mig alldeles utmärkt. För nu kommer jag dela med mig lite av mitt fotbollsdömande. Hoppas att du vill läsa. 😀
När jag var barn avskydde jag gymnastik, särskilt fotboll, varför ska man jaga en boll liksom, det är ju inget kul. Det tråkigaste med att vara med var att klasskamraterna klagade så mycket på mig så fort jag inte sprang ”rätt” eller missade en passning. Springa i skogen ska vi inte ens tala om, fy så tråkigt jag tyckte att det var. Mot den här bakgrunden är det väldigt långsökt att jag började döma fotboll. Rickard började döma fotboll några år tidigare än mig, jag hängde med honom på några matcher och det var särskilt när han dömde en 7-mannamatch pojkar som jag kände att det där ska jag prova på. Det verkade kul. Första gången jag stod på fotbollsplan i rollen som domare var i en 9-mannamatch ute i Askeby, flickor 13 tror jag det var om jag inte minns helt fel.
Vilken syn det var, ingen känsla för spelet, peka åt fel håll på inkasten och blandade ihop hörna/inspark. Jag råkade till och med vid något tillfälle blåsa offside på försvarande lag….
Men jag vägrade ge mig, började döma lite 5- och 7-manna i Kenty och Tinnis. Sen gick jag steg 1. På den tiden skulle man ha fem godkända matcher för att få bli distriktsdomare. Steg 1 gick jag 2007 och 2009 fick jag förfrågan om att åka till Elitlägret i Halmstad och gå steg 2. Vad kul tänkte jag och hoppade på utan några större betänkligheter. Det blev dock ett platt fall.. Såklart….
När jag började döma fotboll, (hade mina första matcher 2005 och gick steg 1 2007) så var jag ensam tjej i domarklubben och i Östergötland var vi endast tre domare. Endast jag dömer fortfarande fotboll av de som dömde då. En av tjejerna har flyttat så vet inte om hon fortsatt.
Vad är det då som fått mig att fortsätta under åren? Jo, kärleken till sporten, hur mycket jag älskar att få vara ute på plan och döma. När allt bara flyter på, fin fotboll, schyssta närkamper och bra snack med spelarna. Då är det helt fantastiskt att få döma! Jag brukar tänka när jag får kritik att det inte är Hanna så får kritiken utan den rollen som jag går in i när jag går ut på plan som domare. Jag upplever inte att jag som tjej har det tuffare på plan än mina manliga kollegor. De lag som jag vet innan är snackiga till exempel är inte mer snackiga när jag kommer ut på plan jämfört med manliga domare.
Klimatet på fotbollsplan, där har man som ledare en oerhört viktig roll. På plan märks det direkt, de lag som är ledda av tränare som lärt spelarna att fokusera på rätt saker har ett bättre klimat. Det är oerhört viktigt, särskilt i ungdomsfotbollen. Det är som välbekant att barn och ungdomar gör inte som vi säger, de gör som vi gör. Ledarna är ungdomarnas förebilder så det ligger ett stort ansvar där att visa hur man är schysst på plan.
Men hur hanterar man kritiken man får som domare då? Jag hörde något så bra för några år sedan. Jag kommer inte ihåg vem som sa det men det är något jag tagit fasta på. Personen sa att kritiken inte är riktad mot personen utan den rollen man kliver in i som domare. Alltså tänker jag att det inte är jag som person som får kritik utan den roll jag är i när jag är på plan som domare. Utan det tankesättet tror jag att jag tagit åt mig betydligt mer än vad jag gör. Mest frustrerad blir jag i de matcherna där det inte spelar någon roll vad jag gör. Om jag blåser är det fel, friar jag så är det fel. Hittar jag en enkel frispark att lugna ner spelet med så är det också fel. Som tur är så är de här matcherna väldigt få. Nyckeln är att kunna kommunicera på plan. Inte hela tiden såklart men där det behövs. Sen också att lära sig att känna igen situationerna, ”är det här en situation där jag som domare kommer vinna eller kommer jag bli nersnackad”. Känner jag att jag inte kan vinna så tar jag inte diskussionem. Jag blåser och sticker istället.